Enligt förslaget utgör denna omständighet ej något hinder. Där rätten att göra inköp är en för förvärvsverksamhet värdefull rättighet, såsom fallet är t. ex. då korten avse inköp av bensin, synes stöldansvar därför kunna inträda enligt förslaget. Även där korten giva rätt till inköp av vara till lägre pris än i öppna marknaden, äro förutsättningarna för stöldansvar säkerligen för handen. Måhända kan man i andra fall komma till samma slutsats genom att beakta, att den som berövas kort avseende viss vara kan bliva nödsakad att såsom ersättning köpa andra slags varor vilka betinga högre pris. Det synes emellertid icke vara nödvändigt att genom ett sådant resonemang låta frågan, huruvida kravet på förmögenhetsöverföring är uppfyllt, hava avseende endast därpå, om genom tillgreppet uppstår i penningar uppskattbar vinning och skada. Innebörden av ransoneringen är, att den vanliga penninghushållningen på visst område satts ur spelet. Det synes med hänsyn därtill befogat att låta kravet på vinning och skada avse tillgången till de ransonerade förnödenheterna. Med en sådan tolkning av stöldbestämmelserna blir tillgrepp av ransoneringskort att hänföra under dem.
Genom kravet på förmögenhetsöverföring uteslutas från stöldansvar sådana fall, i vilka gärningsmannen ger fullt vederlag för det tillgripna. Dessa fall böra i stället bedömas såsom egenmäktigt förfarande. För att så skall kunna ske är emellertid självfallet icke tillräckligt, att gärningsmannen är vederhäftig för det belopp vartill skadan genom tillgreppet uppgår. En sådan ståndpunkt skulle innebära, att om en förmögen man förövade tillgrepp, han ej skulle behöva riskera att bliva fälld till ansvar för stöld. För att en fordran på gärningsmannen skall kunna godtagas såsom sådant vederlag att stöldansvar är uteslutet, förutsättes även, att av omständigheterna framgår att gärningsmannen ämnade erlägga vederlaget.
Det i kravet på förmögenhetsöverföring ingående skaderekvisitet har i lagtexten upptagits utan att därvid tillika angivits för vem skadan skall hava inträtt. Av sammanhanget torde framgå, att kommittén syftar på skada för den från vilken gärningsmannen vill tillägna sig saken, d. v. s. ägaren. I allmänhet blir det icke stöld, om ägaren samtycker till tillgreppet eller får vederlag för det tillgripna. Det har emellertid synts olämpligt att i lagtexten uttryckligen utsäga att det för stöldansvar fordras skada för ägaren, emedan denna regel icke kan upprätthållas undantagslöst. I vissa situationer bör sålunda skada för panthavare anses lika med skada för ägaren, på den grund att panthavaren företräder ägarintresset. Den omständigheten att en sak är pantsatt för fordran som överstiger dess värde eller under sådana omständigheter att ägaren ej kan väntas vara i stånd att inlösa panten får sålunda icke medföra att tillgrepp av panten bedömes allenast såsom egenmäktigt förfarande.
Den inledningsvis nämnda olägenheten att gränsen mellan vanlig stöld och snatteri enligt gällande rätt är dragen efter visst penningvärde har i förslaget undvikits. Såsom närmare skall beröras vid 2 § skall nämligen en
