gärning, som eljest vore att anse som stöld enligt förevarande lagrum, betraktas såsom snatteri, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid gärningen är att anse som ringa.
I subjektivt hänseende fordras för stöldansvar uppsåt. Av skäl som anförts i allmänna motiveringen (s. 51 f.) har kommittén alltså ej upptagit Thyréns förslag att för stöldansvar skulle fordras vinningssyfte. Uppsåtet skall omfatta alla de objektiva omständigheter, som enligt det föregående skola vara för handen för att ett stöldbrott skall föreligga. Vad särskilt angår tillgreppets egenskap att innebära skada, får den omständigheten, att detta rekvisit kommit till uttryck i en bisats som språkligt icke är direkt anknuten till brottsbeskrivningen i övrigt, ej föranleda till att rekvisitet uppfattas såsom ett objektivt överskott (jfr SL 19: 6).
Strafflatituden har enligt förevarande paragraf samma maximum och minimum som enligt den nuvarande bestämmelsen om enkel stöld, dock att det ej ansetts erforderligt att såsom i gällande lag skett uppställa särskilda straffskalor för synnerligen försvårande och synnerligen mildrande omständigheter.
I de följande paragraferna upptagas privilegierade och kvalificerade fall av stöld.
Liksom enligt gällande rätt, SL 20: 1, har även i förslaget upptagits en särskild privilegierad form av stöld, benämnd snatteri. Såtillvida skiljer sig emellertid förslagets snatteribegrepp från den gällande rättens, som gränsen mellan snatteri och oprivilegierad stöld ej dragits efter visst penningvärde. I stället har i förevarande lagrum stadgats, att stöld skall bedömas såsom snatteri när den med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet är att anse som ringa. Att borttaga den nuvarande fixa värdegränsen, något som även Thyrén förordat, är enligt kommitténs mening motiverat med hänsyn bland annat till den vid 1 § berörda godtycklighet, som en sådan gräns måste medföra i tillämpningen. Den kan nämligen föranleda, att av sinsemellan tämligen likartade fall det ena måste hänföras till stöld och det andra till snatteri, såvida ej domstolarna anse sig befogade att jämka värderingen för att undgå stötande resultat. Omvänt kan mot en bestämd värdegräns även erinras, att en sak, som äger samma penningvärde på skilda orter, likväl på grund av orternas olika välstånd eller ekonomiska struktur kan äga avsevärt större betydelse på den ena orten än på den andra. Att penningvärdet är underkastat förändringar talar även mot metoden att fastlåsa snatterigränsen vid ett visst penningvärde. Enligt förslaget drages därför gränsen mellan stöld och snatteri under hänsynstagande även till andra omständigheter än värdet av det tillgripna. Endast omständigheter brottet skola emellertid tagas i betraktande, varför t. ex. en sådan allenast till gärningsmannens person hänförlig omständighet som att han är efterbliven eller att hans uppfostran blivit försummad icke kan göra ett tillgrepp till snatteri.
