Kommitténs förslag bör icke tillämpas som om avsikten vore att avsevärt utvidga snatteribegreppet. Visserligen har kommittén borttagit den fixa gränsen emellan stöld och snatteri allteftersom det tillgripnas värde överstiger trettio kronor eller ej, men när övriga omständigheter icke äro särskilt förmildrande bör dock snatteriansvar anses uteslutet, så snart tillgreppet avsett något vars värde ej är obetydligt. Att förslagets snatteribegrepp i sådana fall sträcker sig även till högre värden än trettio kronor, framgår redan därav, att kommittén skärpt straffsatsen. Å andra sidan skall tillgrepp av ringa värde? enligt förslaget bedömas som stöld, när övriga omständigheter brottet äro försvårande eller det ringa värdet framträder som en tillfällighet, t. ex med hänsyn till andra av den brottslige förövade stölder.
Straffet för snatteri har bestämts till fängelse eller böter. I förhållande till gällande rätt innebär detta den ändringen, att fängelse nämnts först och ej begränsats till en tid av högst sex månader. Ändringen i förstnämnda hänseende sammanhänger med att bötesstraff vid ett brott av ifrågavarande slag i stor utsträckning torde vara mindre verksamt. Höjningen av fängelsestraffets maximum åter torde vara motiverad med hänsyn därtill att inom snatteribegreppet böra rymmas även fall av högre svårhetsgrad än för närvarande.
Enligt SL 22: 20 skall för bodräkt straffas, då äkta makar draga något lönligen undan varandra eller barn undan föräldrar, adoptivföräldrar eller fosterföräldrar eller ock stärbhusdelägare eller andra, som i samfällt bo eller bolag äro, undan varandra. Innebörden av paragrafen är, att de avsedda brotten behandlas mildare, därför att den brottslige och målsäganden äga viss samhörighet. Vilka brott lagen åsyftar med uttrycket "lönligen draga undan" är måhända ej fullt klart. Att därunder rymmas stöld och förskingring är emellertid tydligt.
I Thyréns utkast (III 12 §) har bibehållits ett bodräktsbrott, vilket i huvudsak beskrivits på samma sätt som i gällande lag. Samäganderätt har emellertid även i andra fall än de i SL 22: 20 nämnda angivits såsom grund för att behandla tillägnelsebrott såsom bodräkt.
Kommittén har icke ansett sig böra bibehålla en bodräktsprivilegiation vid andra brott än stöld. Vad särskilt angår förskingring, är detta brott i kommitténs förslag utformat som ett trolöshets- och icke som ett tillägnelsebrott. Hårav följer, att brott som enligt gällande rätt äro bodräkt enligt förslaget i regel icke bliva att bedöma såsom förskingring utan jämlikt 22: 4 såsom olovligt förfogande, vilket innebär en fullt tillräcklig privilegiation. Allenast där fråga är om anförtrodd egendom blir brottet att bedöma såsom förskingring, men det ter sig i sådant fall också ofta såsom ett brott vilket icke bör privilegieras, t. ex. om en dödsbodelägare som blivit utsedd till boutredningsman förskingrar boets egendom. För lindrigare fall av förskingring avseende anförtrodd egendom kan privilegiationsbestämmelsen om undandräkt i 22: 2 av kommitténs förslag komma till användning.