Om sålunda en bodräktsprivilegiation är obehövlig vid andra brott än stöld. synes däremot en sådan privilegiation vid stöld vara av värde. Själva namnet bodräkt framträder härvid såsom betydelsefullt; det är icke lämpligt att beteckna hithörande fall såsom stöld eller snatteri. Kommittén har därför i förevarande paragraf upptagit en bestämmelse om bodräkt såsom ett särskilt fall av privilegierad stöld.
Då bodräktsprivilegiationens värde till stor del torde ligga däri, att den är grundad på inhemsk historisk tradition. har kommittén ansett bestämmelserna härom i sak böra nära anslutas till gällande rätt, vars dunkla uttryckssätt dock måste förtydligas och närmare utvecklas i enlighet med de grundtankar på vilka privilegiationen vilar.
I motsats till många främmande lagar, som uttryckligen fastslå att tillgrepp från samägares sida skall betraktas såsom stöld med avseende på den av honom icke ägda delen, torde svensk lag, såsom Thyrén (III s. 139) påpekat, bygga på den åskådningen, att ett dylikt fall, där mitt och ditt oförmärkt flyta i varandra, är föga jämförligt med ingrepp i en fullkomligt främmande rättssfär. I likhet med Thyrén har kommittén därför såsom ett huvudfall av bodräkt upptagit stöld av samegendom. Kommittén har emellertid begränsat regeln härom till att avse endast lösöre, d. v. s. lösa saker med undantag av penningar och värdepapper. Penningar kunna så lätt växlas, att någon ursäkt knappast synes föreligga för en samägare som uppsåtligen tillägnar sig vad som av kontanta tillgångar belöper på annan. och även beträffande värdepapper finnas särskilda skäl och möjligheter att skilja på mitt och ditt. Redan enligt gällande rätt har en man, som efter sin hustrus död utan tillstånd av deras barns förmyndare för sin enskilda gäld pantsatt två inlösta, det samfällda boet tillhöriga och i dess fastighet intecknade skuldebrev, dömts för förskingring och icke för bodräkt (NJA 1875 s. 467). Ehuru kommittén angivit lösöre som föremål för brottet, kan lagrummet, på sätt 7 § utvisar, bliva tillämpligt på fastighetsförhållanden, nämligen om delägare i fastighet eller annan som är berättigad att taga något från fastigheten därifrån olovligen avskiljer och tager i besittning något som hör till fastigheten. Härvid förutsättes dock, att gärningsmannen blir delägare i vad som avskilts. Om detta i och med avskiljandet tillfaller annan. t. ex. en brukare som är berättigad till all avkastning av ifrågavarande slag, blir gärningen icke bodräkt utan vanlig stöld.
Såsom stöld av något vari man äger del kan tydligen icke anses, att en delägare i ett särskilt bildat rättssubjekt stjäl något som tillhör detta (jfr NJA 1931 147). Ehuru gällande lag använder uttrycket "samfällt bolag" och sålunda under bodräkt inbegriper bolagsmans tillgrepp i handelsbolag, böra enligt kommitténs mening inga andra hithörande fall betecknas som bodräkt än dödsbodelägares stöld från boet. Kvarlåtenskapen i oskiftat dödsbo kan i detta hänseende likställas med samegendom. Då delägare i dödsbo ofta stå i ett nära familjeförhållande till varandra, har bodräktsprivilegiationen i fråga om dödsbo i motsats till vad som gäller samegendom icke begränsats till
