lösöre, utan i likhet med bodräkt i famijeförhållanden fått omfatta såväl lösöre som penningar.
Utöver samäganderätts- och dödsbofallen avser bodräktsprivilegiationen i kommitténs förslag vissa familjeförhållanden. Gällande rätt nämner brott mot make, föräldrar, adoptivföräldrar eller fosterföräldrar. Kommittén tillägger brott mot barn, adoptivbarn och fosterbarn, vilka brott nog trots lagens uttryckssätt redan nu torde vara att anse såsom bodräkt, ävensom brott mot syskon. Med hänsyn till ovissheten om vad som menas med fosterföräldraskap kunde det ifrågasättas att ur uppräkningen utesluta fosterföräldrar och fosterbarn. Att emellertid så ej skett har sin förklaring i en önskan att undvika de stötande resultat som kunde uppstå, om underlåtenheten att genom formlig adoption så att säga legalisera ett faktiskt adoptionsförhållande skulle utesluta bodräktsreglernas tillämplighet. Tolkningen av uttrycket i fråga får här liksom annorstädes i strafflagen (se 8: 28 och 10: 18 a i kommitténs förslag samt SL 18: 6) överlåtas åt domstolarna. I förhållande till gällande rätt innebär kommitténs förslag den inskränkningen, att bodräkt föreligger blott då de närstående från varandra medan de sammanbo stjäla lösöre eller penningar. Thyrén, som icke medtagit andra familjeförhållanden än mellan makar samt föräldrar och barn, har icke upptagit några dylika inskränkningar. Troligen har Thyrén ansett detta överensstämma med gällande rätt. I praxis har emellertid vid upprepade tillfällen yppats tvekan, huruvida barns tillgrepp från föräldrar skall bedömas som bodräkt annat än då barnet bor hos föräldrarna (jfr NJA 1902 s. 286 och 1913 s. 395). Beträffande makar som leva åtskilda är tillämpning av bodräktsbestämmelsen till den del samegendom ej råder än mindre motiverad. I själva verket synes kriminalpolitisk grund för bodräktsprivilegiation beträffande dem "som i samfällt bo eller bolag äro" föreligga endast för sådana som hava gemensamt hemvist eller gemensam egendom. Kommittén upprätthåller därför beträffande alla närstående fordran på gemensamt hemvist men medtager av "andra" än de i lagen nu uppräknade "som i samfällt bo äro" syskon med gemensamt hemvist. Kommittén fordrar icke, att det tillgripna skall befinna sig i det gemensamma hemvistet, eftersom det ofta kan vara en tillfällighet var föremålet vid tillgreppet finnes. Däremot begränsar kommittén föremålen för bodräkt mellan närstående till lösöre och penningar. Tillgrepp av värdepapper blir alltså icke i något fall bodräkt.
Straffet för bodräkt är enligt kommitténs förslag detsamma som för snatteri, nämligen fängelse eller böter. Med böter åsyftas här som annorstädes i strafflagen dagsböter. Något skäl att för bodräkt bibehålla den nuvarande speciella ordningen med normerade böter föreligger icke.
En i gällande rätt synnerligen dunkel fråga är. huruvida grova fall av stöld skola bedömas som bodräkt (jfr Thyrén III s. 140 samt NJA 1918 s. 395). Kommittén har löst denna fråga så, att fall vilka eljest skulle vara att bedöma som enkel stöld enligt 1 § eller snatteri enligt 2 § skola bedömas som
