Den här sidan har korrekturlästs
110
Rån.
20: 5
5 §.

I strafflagen har åt rån ägnats ett helt kapitel, 21 kap.. vari dock sedan 1934 även utpressning finnes upptagen. Rån föreligger jämlikt SL 21: 1, då någon medelst våld å person eller användande av hot som innebär trängande fara av annan tager gods eller penningar. Rån är alltså ett fall av stöld, vari ett moment av grovt tvång ingår. Begreppet rån omfattar emellertid även gärningar, i vilka samma moment av tvång ingår men vilka icke äro stöld. Jämlikt SL 21: 5 dömes för rån även den som med våld eller hot som i 1 § sägs avtvingar annan skuldebrev, kvittobrev eller annan dylik handling rörande hans eller annans egendomsrätt. Kapitlet upptager ytterligare ett tredje fall. Jämlikt SL 21: 4 skall nämligen såsom för rån straffas den som begår stöld eller snatteri och, där han å bar gärning anträffas. sätter sig med våld eller hot som i 1 § nämnt är till motvärn emot den som vill återtaga det tillgripna. I övrigt upptager kapitlet dels i 2. 6, 7 och 8 §§ strängare straffbara fall av rån, dels ock i 1, 3 och 9 §§ regler om försök, återfall och delaktighet. I kommitténs förslag behandlas frågorna om försök och s. k. efterföljande delaktighet i annat sammanhang, nämligen i 20: 8 och 21: 6. De särskilda återfallsreglerna vid rån hava, såsom 4: 14 i kommitténs förslag utvisar, ingen direkt motsvarighet i förslaget; och bestämmelsen i SL 21: 9 att straff för delaktighet jämlikt SL 3: 4 i rån ej må sättas lägre än till straffarbete i två månader har ansetts obehövlig och därför icke upptagits i kommitténs förslag.

Thyrén (III 5 och 6 §§) bibehåller de tre nu straffbara formerna av rån och utvidgar den i SL 21: 5 upptagna till att avse varje förorsakande av skada å förmögenhet, som sker i vinningsavsikt och med råntvång. Beträffande råntvånget talar Thyrén om "våld å person eller hot, som innebär omedelbar fara för person", varmed emellertid icke åsyftas någon ändring i gällande lag (III s. 131). Thyrén (iii 16 §) föreslår emellertid den utvidgningen att med våld skulle likställas varje försättande av en person "i sådant tillstånd, att han ej till sig vet eller är oförmögen att handla efter sin vilja". Med detta uttryck avser Thyrén (iii s. 131) även inlåsande eller annat frihetsberövande varigenom tillgreppet möjliggöres. Av kvalifikationer har Thyrén (III s. 132), med hänsyn till att han föreslagit ett högt straffmaximum för rån i allmänhet, icke upptagit någon annan än att rånet medfört svår kroppsskada eller död (III 7 §).

Kommittén har, såsom i redogörelsen för förslagets systematik (s. 56) angivits, uppdelat det nuvarande rånkapitlet på det föregående, stöldkapitlet, dit rån hänförts och det efterföljande, bedrägerikapitlet, dit utpressning hänförts. Härigenom hava rån och utpressning, vilka av Thyrén behandlas i ett sammanhang (III förordet), blivit skilda åt; till skälen härför, som berörts i den allmänna motiveringen, återkommer kommittén i det följande. Bestämmelserna om rån hava alla upptagits i en paragraf, sedan vissa allmänna frågor, som nyss nämnts, reglerats i annat sammanhang. I likhet med Thyrén föreslår kommittén nyheter i förhållande till gällande rätt