är att offret praktiskt taget icke har något val. Vad nu sagts utesluter icke att ett tillgrepp bör bedömas som rån vare sig våldet eller hotet riktas mot den som har saken i besittning eller mot någon annan som står i vägen för brottets utförande, exempelvis ett vittne (NJA 1920 s. 27; jfr Thyrén III s. 131).
Straffsatsen för rån har i kommitténs förslag bestämts till straffarbete från och med ett till och med åtta år. Straffminimum överensstämmer med det nu under synnerligen mildrande omständigheter gällande; högre minimum torde icke böra ifrågakomma med hänsyn till att brottet stundom, särskilt då det gäller råntvång som tjuv övar till motvärn, kan vara tämligen lindrigt. Straffmaximum är liksom enligt gällande rätt åtta år. I likhet med Thyrén nämner kommittén intet annat kvalifikationsfall än att någon blivit så våldförd att han därav får döden eller svår kroppsskada. I sådant fall skall gärningsmannen enligt andra stycket dömas till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år. Övriga i gällande lag såsom kvalifikationer upptagna omständigheter kunna enligt kommitténs mening tillräckligt beaktas vid straffmätningen inom den normala straffskalan. Vad angår utnyttjande av vad strafflagen kallar allmän farsot, eldsvåda, vattunöd, skeppsbrott, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller fara på grund varav den rånade svårligen kan värja sig och sin egendom. kunna åtskilliga dylika fall. exempelvis rån under mörkläggning i samband med luftskyddstillstånd. väl förtjäna ett synnerligen strängt straff men knappast mer än åtta års straffarbete. Detsamma gäller postrån och sjöröveri, vilka numera icke torde äga större praktisk betydelse. Mera praktiska exempel på synnerligen försvårande omständigheter äro de återstående i gällande rätt uttryckligen nämnda fallen att pinliga medel blivit använda för råntvångets genomförande eller att rån förövas i samband med inbrott nattetid eller av två eller flera som sällat sig samman att föröva rån. Nämnda omständigheter vid brottets begående kunna sägas hava ännu större betydelse vid rån än vid stöld. I övrigt kunna de av kommittén angivna exemplen på grov stöld analogivis tillämpas vid straffmätningen beträffande rån.
Enligt SL 10: 20 skall den som griper Konungens befallningshavande i ämbetet, i ty att han pantar något till sig eller egenmäktigt skiljer annan vid det han innehaver eller eljest själv tager sig rätt, straffas med böter eller fängelse i högst sex månader. Såsom redan framhållits i motiven till de av kommittén föreslagna ändringarna i SL 10 kap., tillämpas SL 10: 20 ej blott på självtäktsfall utan även på allehanda egenmäktiga förfaranden utan syfte att själv taga 'sig rätt. Vad förmögenhetsbrotten angår, faller under SL 10: 20 varje tillgrepp eller annan besittningskränkning oavsett syftet, såvitt annat tillämpligt lagrum ej finnes. Tillgrepp med tillägnelseuppsåt blir emellertid regelmässigt vida strängare bedömt. nämligen som stöld eller rån. Föreligger åter allenast nyttjandeuppsåt, kan brottet jämlikt SL
