gärningsmannen ådagalagt sin villighet att lämna vederlag, alltså t. ex. om någon utan ägarens lov tager hans sak och i stället antingen lägger penningar till belopp som gärningsmannen anser vara skäligt pris eller, förutsatt att han är vederhäftig för beloppet, uppger namn och adress, så att ägaren kan kräva honom på betalning. Slutligen höra hit tillgrepp av saker, som icke kunna vara föremål för stöld men dock hava någon betydelse för ägaren, t. ex. brev.
Olovligt tillgrepp utan tillägnelseuppsåt är alltid egenmäktigt förfarande. På sätt i motiven till 1 § angives bör åt begreppet tillägnelseuppsåt såtillvida givas en inskränkt tolkning, att sådant uppsåt ej anses föreligga, om gärningsmannen tager en sak blott för att tillfälligt nyttja och därefter bortkasta eller övergiva den. Har gärningsmannen dylikt uppsåt, vilket är särskilt vanligt vid tillgrepp av båtar, cyklar eller andra fortskaffningsmedel, bör tillgreppet anses som egenmäktigt förfarande. Kommittén har ej funnit anledning att till en särskild brottstyp sammanföra de fall då nyttjandeuppsåt föreligger. Brottet bör även här anses fullbordat i och med att saken tages. Om den sedan också brukas, synes detta icke böra föranleda särskilt straff men väl böra i vissa fall, t. ex. om den brukas vårdslöst eller utan att återställas, betraktas som en försvårande omständighet vid utmätande av straff för det egenmäktiga förfarandet. Särskilt där gärningen avser maskindrivet fortskaffningsmedel kan brottet vara att anse som grovt; detta har kommittén beaktat i paragrafens andra stycke, som upptager en särskild straffskala för grova fall. Om åter en sak tillgripes endast för att tillfälligt nyttjas och därefter återställas, är detta i regel ett lindrigt fall av egenmäktigt förfarande. Av det sagda framgår, att bestämmelsen om egenmäktigt förfarande i kommitténs förslag helt ersätter SL 22: 12 andra stycket.
Egenmäktigt förfarande omfattar enligt kommitténs förslag även fall då gärningsmannen haft varken tillägnelse- eller nyttjandeuppsåt utan då hans syfte blott varit att undandraga annan saken. Till egenmäktigt förfarande bör sålunda hänföras exempelvis att någon tömmer innehållet i annans fisksump i sjön. Även det i hithörande litteratur ofta nämnda fallet att någon olovligen släpper ut en fågel som hålles i bur blir i regel att bedöma såsom egenmäktigt förfarande. Understundom kan i liknande fall tvekan uppstå beträffande gränsdragningen mellan egenmäktigt förfarande och skadegörelse. Härutinnan må framhållas, att även om en gärning innefattar såväl besittningskränkning som skadegörelse bör likväl i många fall ansvar inträda allenast enligt antingen förevarande lagrum eller SL 19: 20. Om genom besittningskränkningen saken definitivt fråntages besittaren så att det för denne är likgiltigt huruvida saken därefter är oskadad, bör sålunda endast ansvar för egenmäktigt förfarande komma i fråga. Ett skolexempel härpå är att någon tager annans klocka och kastar den i havet; om klockan därmed får anses för alltid förlorad, är det utan betydelse att den därtill säkerligen blir förstörd. Å andra sidan är det uppenbart, att då någon övar skadegörelse å sak i annans besittning, kränkningen av besittningen ofta är
