Den här sidan har korrekturlästs
119
Egenmäktigt förfarande.
20: 6

27 juni 1902 fastslogs, att bortledande av elektrisk ström från elektrisk anläggning skall anses som tjuvnad, om den sker i uppsåt att tillägna sig eller annan strömmen (SL 20: 3), men eljest som skadegörelse (SL 19: 20). Att reglera hithörande fall på ett enkelt sätt med undvikande av gränsdragningar, som framför allt på grund av besittningens ovisshet måste vålla svårigheter, var en huvudtanke i 1902 års lagstiftning. De nämnda båda bestämmelserna torde omfatta alla de fall där någon olovligen bortleder elektrisk ström (NJA II 1904 nr 6 s. 61; jfr NJA 1935 s. 201 och vad Erik Bergendal därom anfört i SvJT 1936 s. 595 f.). Kommittén har gått vidare på denna väg genom att sammanföra alla fall under en bestämmelse. Härvid har kommittén icke valt vare sig stöld- eller skadegörelsebestämmelsen. Det måste nämligen betecknas som en fiktion att behandla elektrisk ström såsom en sak vilken kan bliva föremål för tillägnande eller skadegörelse. Däremot är det naturligt att uppfatta gärningen som ett olovligt brukande av den elektriska anläggningen. Med hänsyn till att kraftkällan befinner sig i annans besittning synes det motiverat att brottet, oavsett besittningen till själva anläggningen, behandlas såsom en besittningsrubbning utan tillgrepp. Kommittén har därför hänfört gärningen till egenmäktigt förfarande. Liksom andra besittningsrubbningar behandlas lika oavsett huruvida nyttjandeuppsåt föreligger, göres här ingen skillnad mellan om uppsåt att tillgodogöra sig kraften föreligger eller ej. Nu förevarande stadgande i kommitténs förslag skall alltså ersätta såväl SL 20: 3 som SL 19: 20, i vad de avse elektrisk ström. Då något skäl för att begränsa stadgandets tillämplighet till allenast elektrisk kraft icke finnes, har kommittén gjort det tillämpligt även på annan för bruk bunden kraft, d. v. s. kraft som framställts eller tillvaratagits för mänskligt bruk. Såsom exempel må nämnas vattenkraft och kraften hos komprimerad luft. Uttrycket "avleder"r får i dylika fall icke tolkas snävt, utan även andra motsvarande förfaranden böra anses inbegripna.

Straffet för egenmäktigt förfarande är nu, som nämnt, enligt SL 10: 20 böter eller fängelse i högst sex månader; straffsatsen för olovligt brukande enligt SL 22: 12 är vanligen densamma men kan vid försvårande omständigheter höjas till fängelse eller straffarbete i högst ett år. För de i SL 24: 16 upptagna motvärnsfallen är straffet fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Skadegörelse enligt SL 19: 20, som enligt kommitténs förslag i vissa fall skall bedömas såsom egenmäktigt förfarande, kan medföra böter eller fängelse i högst sex månader, men om av gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa eller grov skada å egendom eller om gärningen eljest är förenad med synnerligen försvårande omständigheter, straffarbete i högst två år. Kommittén föreslår straffsatsen för egenmäktigt förfarande till böter eller fängelse. Är egenmäktigt förfarande att anse som grovt, skall emellertid dömas till straffarbete i högst två år eller fängelse. Straffskalan för grova fall är särskilt avsedd att ersätta Sl. 24: 16 samt skalorna för försvårande omständigheter i SL 19: 20 och 22: 12. Vad som anförts angående grov stöld kan tjäna till ledning även vid bedömande av frågan huruvida egenmäktigt förfarande grovt. Såsom exempel på fall