alla övriga naturalster av ekonomisk betydelse, är att bedöma som åverkan jämlikt SL 24: 4; och tillgrepp av andra naturalster än de nu nämnda är straffritt. För det fall att delägare eller brukare säljer bort något av vad i SL 24: 3 eller 4 omtalas, gälla särskilda i SL 24: 6 och 7 givna regler.
Thyrén (III 10 och 11 §§ samt s. 137 f.) föreslår vissa ändringar, innebärande att några brottsformer överföras från åverkan till stöld och att en del hittills straffria fall straffbeläggas.
Kommittén har funnit det önskvärt att samma ansvarsbestämmelser, så långt sakens natur medger det, äro tillämpliga beträffande såväl lös som fast sak samt att särbestämmelser angående fastighet meddelas allenast såvitt förhållandenas särskilda beskaffenhet påkallar det. Vad tillgreppsbrotten angår kan en fastighet, d. v. s. ett område på marken, icke "tagas" på sätt som är att jämställa med tillgrepp av lös sak. Tillämpning av bestämmelserna om stöld och andra tillgreppsbrott är alltså utan vidare utesluten. Däremot finnes icke något hinder att ett tillgrepp avser beståndsdel av en fastighet. Tillgreppet kommer emellertid att bestå icke, såsom vid lös sak, i ett blott besittningstagande utan i ett avskiljande jämte ett därmed förbundet besittningstagande. En erinran om vad nu sagts har upptagits i förevarande paragraf. Kommittén har icke bibehållit den nuvarande ordningen att hänföra tillgrepp av fastighets beståndsdelar till skilda brottstyper alltefter det tillgripnas beskaffenhet. Den till grund för åverkansbrottens särställning liggande tankegången att naturalstren äro av underordnad betydelse för den mänskliga hushållningen kan icke längre anses tidsenlig och har redan i flera avseenden måst övergivas. En synnerligen betydelsefull inskränkning av åverkansbrottens område skedde sålunda redan år 1875 genom införande av den nyss omtalade regeln att tillgrepp av skogsprodukter till värde överstigande trettio kronor skall bestraffas såsom stöld. Tiden synes nu vara mogen att med övergivande av den nuvarande invecklade ordningen taga steget fullt ut och över hela linjen likställa naturprodukter med kulturprodukter såsom föremål för stöld och andra tillgreppsbrott. Enligt kommitténs förslag blir tillgrepp av fastighets beståndsdelar efter omständigheterna vid brottet att bedöma som stöld, snatteri eller annat tillgrepp enligt någon av 1–6 §§ i detta kapitel. I överensstämmelse med det vanliga bruket vid citering i domstolsutslag torde emellertid här 7 § böra citeras jämte den av förenämnda paragrafer som är tillämplig.
Den av kommittén föreslagna ordningen grundar sig på åsikten, att strafflagen icke bör angiva vilka naturalster det är tillåtet eller icke tillåtet att taga. Den av Thyrén diskuterade frågan om utvidgning av det straffbara området har därför icke upptagits till prövning, och strafflagens nuvarande uppräkning av naturalster som det är förbjudet att tillägna sig har hänvisats till en övergångsbestämmelse, punkt 5. De av kommittén föreslagna straffbestämmelserna utgå alltså ifrån att sådana naturalster som äro jordägaren förbehållna äro likställda med andra föremål för tillgrepp samt att det ankommer på privaträttens regler att avgöra vilka naturalster som äro av dylik beskaffenhet.
