kommitténs förslag) samt att fällande eller bläckande av träd kan vara försök till stöld eller bedrägeri, äro alla de uppräknade fallen till sin natur antingen skadegörelse eller olovligt brukande. I den mån de äro skadegörelse, synes intet skäl föreligga, varför de icke skulle bestraffas efter SL 19: 20. Med hänsyn härtill torde bestämmelserna om svedjande och brännande, fällande och bläckande samt om brytande eller nedkastande av hägnad eller grind kunna utgå. Fallen av olovligt brukande hava i förslaget upptagits i den nyss angivna uppräkningen av exempel på egenmäktigt förfarande. Då uppräkningen blott avser att angiva exempel och bestämmelsen sålunda omfattar ej blott de uttryckligen uppräknade utan även andra liknande förfaranden, har det ansetts obehövligt att nämna de nu i SL 24: 1 angivna fallen att så eller plantera. Beträffande väg har kommittén använt uttrycket "upptaga väg" i stället för "taga väg" för att framhäva att endast förfaranden ägnade att lämna besvärande spår höra hit; olovligt tagande av väg som icke är ägnat att lämna några spår kan föranleda straff enligt 11: 12 a i förslaget. Såsom besittningsintrång enligt 7 § böra anses ej blott anläggande av väg och banande av stig utan även sådant brukande av befintlig väg, som är ägnat att åstadkomma avsevärd slitning på vägbanan (jfr SOU 1938: 23 s. 51). Endast uppsåtliga, icke oaktsamma fall hava ansetts böra medtagas i detta sammanhang; bestämmelsen om vårdslöshet med kreatur i SL 24: 9 har därför flyttats till 59 § ägofredslagen. Då jämväl olovligt jagande och fiskande flyttas till annan plats än SL 24 kap., kommer detta kapitel enligt kommitténs förslag att i sin helhet upphävas.
Såsom i redogörelsen för huvuddrag i förslaget framhållits (s. 63 f.), anser kommittén att på förmögenhetsbrottens område försök bör bestraffas i större utsträckning än nu är fallet. Av de i detta kapitel behandlade brotten är för närvarande försök såsom sådant straffbart endast vid rån (SL 21: 1). I likhet med Thyrén (III 18 § och s. 112) föreslår kommittén, att även försök till stöld regelmässigt skall bliva straffbart, varjämte kommitténs förslag upptager straff för försök till egenmäktigt förfarande i visst fall.
Att straff för försök till stöld hittills saknats har medfört åtskilliga svårigheter i rättstillämpningen (se t. ex. NJA 1920 s. 401 och 1926 s. 306). Införande av straff för försök kommer att ge domstolarna ökade möjligheter att i detta hänseende fullt ut rätta sig efter sakens egen natur. I många fall, t. ex. vid fickstöld, är det egentligen på försöksstadiet man har möjlighet att gripa tjuven. Försök till stöld blir enligt förslaget straffbart vid såväl vanlig eller grov stöld som snatteri, alltså vid alla former av stöld utom bodräkt. Straff för försök till snatteri kan väl i och för sig sägas icke vara påkallat av lika stort behov, men med hänsyn till svårigheten att på försöksstadiet bedöma till huru grov stöld försöket siktade torde det icke vara tillrådligt att göra försök till stöld straffbart men försök till snatteri straffritt. Straffet kan i båda fallen nedsättas till bötesstraffets minimigräns.
