Den här sidan har korrekturlästs
130
Bedrägeri.
21: 1

den vilseledde och vinning för gärningsmannen. Dessutom skulle krävas, att gärningsmannen handlat i vinningssyfte.

Kommittén har liksom Thyrén uppställt fordran på att genom bedrägeriet skall uppstå vinning å ena sidan och skada å den andra och har därigenom utformat brottet såsom innebärande förmögenhetsöverföring. I likhet med vad fallet är i de närmast föregående och efterföljande kapitlen i kommitténs förslag inledes sålunda förevarande kapitel med ett vinningsbrott. Förfarande av allenast skadegörande art har, i likhet med vad i dessa kapitel skett, hänvisats till en senare paragraf, nämligen 7 § som behandlar det särskilda brottet oredligt förfarande.

I beskrivningen av bedrägeribrottet har kommittén i likhet med Thyrén undvikit att tala om svikligt förfarande såsom i nuvarande 2221 SL och om svikligt förledande såsom i det privaträttsliga stadgandet i 30 § avtalslagen om rättshandlings ogiltighet på grund av svek. Ordet svikligt är nämligen mindre väl ägnat att känneteckna bedrägeri, emedan ordet i vissa sammanhang, t. ex. i SL 22: 14, användes för att beteckna gärning som innebär svikande av förpliktelse, en betydelse som icke passar vid angivande av förutsättningarna för bedrägeriansvar. Att kommittén undvikit att beteckna bedrägerigärningen såsom sviklig får emellertid icke uppfattas som om meningen vore, att det skulle krävas mindre för att förledande till rättshandling skulle vara straffbar såsom bedrägeri än "för att rättshandlingen skulle vara ogiltig enligt nämnda lagrum i avtalslagen.

Enligt kommittén föreligger bedrägeri, då någon medelst vilseledande bestämmer annan till handling eller underlåtenhet av visst slag. Ett huvudfall är naturligtvis det av Thyrén särskilt framhållna, att någon genom att uppväcka villfarelse förmår annan till sådan handling eller underlåtenhet. Under uttrycket rymmes emellertid även det av Thyrén likaledes nämnda fallet, att någon förmår annan till handling eller underlåtenhet genom att vidmakthålla en oriktig föreställning som denne redan förut hyser. En förutsättning för att ansvar skall kunna inträda är emellertid därvid, att vidmakthållandet är kausalt i förhållande till den andres disposition; det fordras med andra ord, att omständigheterna äro sådana att det måste antagas att villfarelsen skulle hava hävts och dispositionen därför ej kommit till stånd, därest icke gärningsmannen vidmakthållit villfarelsen. Även ett förstärkande av en oriktig föreställning kan utgöra bedrägerihandling, såvida villfarelsen först därigenom når sådan bestämdhet att dispositionen företages.

I viss motsats till dessa fall stå de, i vilka gärningsmannen icke framkallar, vidmakthåller eller förstärker någon villfarelse hos den andre utan blott utnyttjar en oriktig föreställning hos denne. I vissa länders strafflagar, t. ex. i Danmarks, jämställes utnyttjande av villfarelse uttryckligen med framkallande av sådan. Detta torde emellertid vara att gå för långt. Den blotta omständigheten, att den ene av kontrahenterna vid ett avtal inser att den andre hyser en oriktig föreställning rörande någon väsentlig omständighet och i stället för att upplysa honom om rätta förhållandet utnyttjar hans villfarelse till att giva avtalet visst innehåll, kan icke vara tillräcklig för