att bedrägeri skulle föreligga. En förutsättning för straffbarhet måste i dylika fall städse vara, att det kan anses åligga den som förtiger sanningen att yppa vad han vet. Det kunde för övrigt ifrågasättas, huruvida icke fall av denna art med större fog skulle vara att beteckna såsom ocker än såsom bedrägeri. Det förra brottet utmärkes nämligen av att någon vid avtal eller annan rättshandling begagnar sig av en svaghet hos motsidan till att bereda sig förmån utan att det därutöver fordras att han skall hava framkallat svagheten hos den andre. Ocker föreligger emellertid enligt 31 § avtalslagen allenast då någon begagnar sig av annans trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning i förhållande till honom, därvid oförstånd är att fatta såsom bristande omdömesförmåga i allmänhet eller beträffande sådana affärer som den ifrågavarande men icke får anses föreligga då det endast kan åberopas bristande kännedom om konkreta förhållanden. Det finnes icke tillräcklig anledning att i detta sammanhang frångå det hävdvunna ockerbegreppet på denna punkt. Vid sådant förhållande är det motiverat och i överensstämmelse med allmänna straffrättsliga grundsatser att i viss utsträckning bedöma utnyttjande av villfarelse såsom bedrägeri, ehuru ordalagen i lagtexten icke direkt angiva sådana fall. I svensk liksom i utländsk strafflagstiftning avfattas nämligen brottsbeskrivningarna vanligen med tanke på positivt handlande, fastän de äro avsedda att äga tillämpning även beträffande likvärdiga underlåtenhetshandlingar. Ett exempel där bedrägeriansvar är påkallat erbjuder det fall, att någon utan bedrägligt uppsåt bibringar en annan en oriktig föreställning och därefter kommer på tanken att utnyttja denna villfarelse genom att med den vilseledde sluta ett för denne ofördelaktigt avtal. Även andra fall kunna förekomma, då förtigandet är sådant, att förfarandet till sin art naturligt hör hemma under bedrägeribegreppet. I icke ringa utsträckning är för övrigt förtigande vid bedrägeri att jämställa med positiv uppgift på den grund att tigandet ofta har karaktären av uttrycksmedel. Om, för att taga ett exempel, vid förhandlingar angående en affär den ene kontrahenten direkt eller indirekt framställer en fråga, kan sålunda den andres tystnad mången gång vara att anse som ett bejakande av frågan.
Ett särskilt spörsmål är, huruvida det bör uppställas någon fordran med avseende på villfarelsens innehåll. Enligt Thyréns utkast kräves, att villfarelsen skall gälla ett bestående eller förflutet och alltså icke uteslutande ett framtida sakförhållande. Att genomföra en sådan åtskillnad har emellertid icke ansetts motiverat. Den skulle leda till svårigheter med hänsyn till att påståenden om framtida händelser ej sällan tillåta slutsatser beträffande förhållanden i det förflutna eller närvarande och därför ej utan fog kunna anses gälla även ett sådant förhållande. En utsaga i januari att visst aktiebolag för det förflutna året kommer att lämna oförändrad utdelning kan sålunda uppfattas såsom avseende lika väl ett förflutet som ett framtida förhållande. Det är också att märka, att det straffbara området även utan att någon sådan inskränkning som den Thyrón föreslagit göres i lagtexten blir begränsat därigenom, att många uppgifter angående framtiden
