endast en mindre betydande jämkning, bestående främst däruti att straffarbete nämnts före fängelse, något som synts riktigt beträffande ett sådant brott som bedrägeri.
I första stycket behandlas sådant bedrägeri, som med hänsyn till skadans omfattning och övriga omständigheter vid brottet är att anse såsom ringa. På samma sätt som ringa stöld sedan gammalt varit utbruten till ett särskilt brott, snatteri, har i förslaget även det ringa bedrägeriet privilegierats under särskild beteckning, bedrägligt förfarande.
Under åberopande av att ansvar för bedrägeri förutsätter att någon blivit vilseledd, har i hittillsvarande praxis gjorts gällande, att exempelvis s. k. tjuvåkning på tåg skulle vara straffri, såvida ej tågpersonalen observerat gratispassageraren och låtit sig förleda att tro att han köpt biljett. Att ett i och för sig straffvärt förfarande på detta sätt, mången gång av en slump, blir straffritt, har synts otillfredsställande, vartill kommer att gränsen mellan det straffbara och det straffria området i praktiken är svår att fastställa. För att råda bot på denna brist i gällande rätt hava nämnda fall och vissa andra likartade gjorts till föremål för ett särskilt straffstadgande, inrymt under beteckningen bedrägligt förfarande.
I första punkten av andra stycket behandlas hithörande fall. De kännetecknas av att en person, utan att göra rätt för sig, förskaffar sig något som tillhandahålles under förutsättning av kontant betalning. Såsom exempel har i lagrummet nämnts, att någon skaffar sig husrum, förtäring, transport eller tillträde till föreställning. För att dessa och andra fall skola vara hänförliga under lagrummet kräves, att det kan anses underförstått att den som tillgodogör sig nyttigheten genast erlägger betalningen. Under denna förutsättning ådrager han sig ansvar enligt lagrummet såväl i det fall att han icke kan betala kontant som ock i det att han väl kan göra detta men undandrager sig att fullgöra sin skyldighet i detta avseende. Det är för bestämmelsens tillämplighet likgiltigt, huruvida någon blivit vilseledd av gärningsmannens beteende. Har ett vilseledande ägt rum, är emellertid brottet principiellt sett bedrägeri. Om i sådant fall brottet är av mera allvarlig beskaffenhet, synes 2 §:s straffskala vara alltför låg. Även gärningar som falla utanför bedrägeribegreppet kunna understundom, t. ex. om det gäller mera omfattande transporter, vara av sådan beskaffenhet, att bestraffning enligt 2 § synes alltför lindrig. Med hänsyn till dessa fall har i paragrafen stadgats, att 2 § icke skall tillämpas där brottet ej är att anse som ringa. I dessa fall blir i stället 1 eller 3 § tillämplig.
Det för ifrågavarande brott karakteristiska förfaringssättet föreligger vid s. k. automatbedrägeri. Den som använder en telefonautomat och därvid nedlägger värdelösa föremål i stället för slantar gör sig sålunda förfallen till ansvar enligt lagrummet. Enahanda torde förhållandet vara. om den nyttighet som förvärvas är en sak. I hittillsvarande praxis har sådant förfarande bedömts såsom tjuvnad (SvJT 1924 Rf s. 41). Det slags kriminalitet, som
