brottsliga förfarandet såsom i det anförda exemplet lett till fullbordat brott, bör förfarandets egenskap att innebära fara för ett flertal personer beaktas vid bedömandet av det fullbordade brottet och således icke föranleda, att straff ådömes för både bedrägeri och svindleri.
Straffet för grovt bedrägeri har satts till straffarbete i högst sex år. Den höjning av maximum med två år, som detta innebär i förhållande till gällande rätt. har berörts i allmänna motiveringen (s. 70).
I detta lagrum behandlas utpressning, Straff för detta brott infördes i svensk rätt först år 1984, då bestämmelser därom upptogos i SL 21: 10. Under förarbetena beaktades Thyréns utkast till strafflag, vari upptagits straff för detta brott (III 8 §).
I förslaget behandlas utpressning i annat sammanhang än rån, varmed det såväl enligt gällande lag som enligt Thyréns utkast sammanställts. Enligt kommitténs uppfattning innebär nämligen rån i typiska fall ett angrepp av sådan art att det bör hänföras till besittningskränkningarnas brottsgrupp, medan däremot utpressning i regel tillgår på ett sätt som gör det naturligt att sidoordna detta brott med bedrägeri och ocker. I samband med denna uppfattning står att kommittén – på denna punkt i principiell överensstämmelse med gällande rätt – dragit gränsen mellan rån och utpressning efter tvångets beskaffenhet, så att till rån hänförts ej blott sådant tillgrepp som verkställes medelst råntvång utan även fall, då råntvång användes till att förmå annan att själv företaga handling eller underlåtenhet som innebär vinning för den tvingande och skada för den tvungne. Gränsen mellan rån och utpressning har vid 20: 5 närmare belysts genom att det angivits mot vem råntvång skall rikta sig för att en gärning skall vara att hänföra till rån. Det har framhållits, att stöld kan vara att beteckna såsom rån även där det för rånet utmärkande våldet eller hotet riktas mot annan än den bestulne. Rån föreligger sålunda exempelvis i det fall att någon för att bliva i tillfälle att stjäla överfaller och binder en person som vaktar det föremål han vill taga. Består åter gärningen i att någon tvingar annan att själv företaga en förmögenhetsöverföring, måste för att rån skall anses föreligga fordras, att råntvång utövas mot denne person. Medlet för brottet har nämligen i annat fall icke den karaktär av överväldigande som skall utmärka rån utan användes blott såsom psykiskt påtryckningsmedel, något som är kännetecknande för utpressning. Det brott, som plägar kallas kidnapping, d. v. s. bortrövande av barn för att förmå dess anhöriga att utge en lösensumma, blir därför icke att bedöma såsom rån ens om faran för barnets liv är överhängande. I stället bör utpressning anses föreligga jämte brott mot 15 kap. SL. Att kalla sådant brott utpressning torde överensstämma med allmänna språkbruket, och förevarande lagrum i konkurrens med tillämpligt lagrum i 15 kap. erbjuder tillräckliga möjligheter att utmäta straff som svarar mot förbrytelsens synnerligen grova karaktär.
Vid utformandet av kännetecknen på utpressningsbrottet har kommittén
