om brottslig gärning alltid är otillbörligt, har emellertid förutsättningen ansetts behöva uttalas allenast beträffande hot av annat innehåll. Det får i det särskilda fallet prövas, huruvida det använda tvångsmedlet är otillbörligt tör det ändamål för vilket det begagnats. Det är nämligen tydligt, att ett tvångsmedel. vars användande under vissa omständigheter måste anses otillbörligt, under andra omständigheter kan vara försvarligt. Ehuru det i regel bör anses brottsligt att genom hot om åtal avtvinga en skadegörare en ersättningssumma om vilken man själv vet att den är oskäligt hög i förhållande till skadan, kan det sålunda vara legitimt att med sådant hot förmå honom att utöver skäligt skadestånd lämna en summa till välgörande ändamål såsom bot. Likaså kan hot om avslöjande av visst tillvägagångssätt i ett affärsförhållande utgöra straffbar utpressning, ifall det användes såsom medel att tvinga någon att utan vidare utge penningbelopp, men vara försvarbart. om det användes såsom påtryckningsmedel vid underhandlingar rörande detta affärsförhållande. Det är vidare att märka, att även om tvånget måste anses otillbörligt, såsom fallet efter vad nyss sagts alltid är då hotet avser brottslig gärning, ansvar likväl icke inträder, om det är en laglig fordran som gärningsmannen indriver på detta sätt. I sådant fall föreligger det nämligen icke sådan förmögenhetsöverföring som förutsättes för ansvar.
Till kännetecknen på utpressning hör vidare, att genom utpressningshotet framtvingas ett förfogande. Detta har beskrivits på samma sätt som i fråga om bedrägeri.
Vad beträffar straffet har det icke ansetts nödigt att vid utpressning uppställa olika straffskalor för grövre och ringare fall. Den nu för fall av synnerligen mildrande omständigheter stadgade möjligheten att stanna vid böter har sålunda borttagits. Det torde icke vara behövligt att, såsom vid införandet av straffbestämmelsen angående utpressning antogs, vid detta svåra brott hava ett särskilt stadgande om lindrigt straff, avsett för gränsfall till det straffria området. Frånvaron av böter i straffskalan är ägnad att mana domstolarna till försiktighet vid lagrummets tillämpning, så att utpressning icke anses vara för handen i andra fall än dem som äga den typiska utpressningskaraktären. Att fängelse är lägsta straff torde i synnerhet komma att återverka på frågan, huruvida tvånget i det särskilda fallet skall anses otillbörligt.
Förevarande paragraf avser att ersätta den nuvarande straffbestämmelsen angående ocker, som finnes i den särskilda lagen därom av den 14 juni 1901. I denna lag straffbelägges endast ocker i samband med försträckning av penningar eller beviljande av anstånd med gälds betalning, s. k. kreditocker, och lagen äger även i andra hänseenden en mera begränsad räckvidd än det privaträttsliga stadgandet om rättshandlings ogiltighet på grund av ocker i 31 § avtalslagen. Under förarbetena till sistnämnda lagrum uttalades, att det borde övervägas att utsträcka straffbarheten till att liksom
