Den här sidan har korrekturlästs
144
Ocker.
21: 5

ockersituationen har sålunda i förslaget utvidgats till överensstämmelse med 31 § avtalslagen, så att ej som nu endast utnyttjande av annans trångmål, oförstånd eller lättsinne utan även begagnande av annans beroende ställning kan utgöra straffbart ocker. Vidare har det straffbara områdets begränsning till kreditocker borttagits, så att ockerbestämmelsen kommer att liksom 31 § avtalslagen hava avseende även på sakocker. Som exempel på sakocker må nämnas, att ett affärsföretag utnyttjar anställdas eller agenters beroende av företaget till att förmå dem att för oskäligt högt pris köpa företagets varor. Ett annat exempel som kommer att omfattas av ockerbestämmelsen erbjuder det fall, att hyresvärd utnyttjar en hyresgästs trångmål till att betinga sig oskälig hyra. Dessa och liknande osunda företeelser hava synts kommittén väl förtjänta av straffrättslig reaktion. Kommittén har vid utarbetande av sitt förslag på denna punkt kunnat följa exempel som givits flerstädes utomlands.

Förslaget innebär i förhållande till gällande rätt en utvidgning av det straffbara området även såtillvida, som ockerbegreppet utsträckts till att omfatta benefika rättshandlingar. Såsom ocker skall sålunda enligt förslaget kunna bestraffas, att någon med utnyttjande av annans oförstånd eller lättsinne förmår denne att giva honom gåvor. I många fall torde utnyttjandet hava karaktären av sådant vilseledande, att gärningen bör bedömas som bedrägeri. För fall, i vilka bedrägeribestämmelserna icke äro tillämpliga, har det emellertid synts motiverat att äga tillgång till ockerbestämmelsen.

Räckvidden av det föreslagna straffbudet är emellertid begränsad bland annat därav, att ocker förutsätter utnyttjande av annans trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning. Uttrycket oförstånd är att fatta såsom bristande omdömesförmåga i allmänhet eller beträffande sådana affärer som den ifrågavarande. Däremot kan oförstånd icke anses föreligga endast för det den ene kontrahenten är okunnig om förhållandena, så att han ej lika väl som den andre förstått att bedöma den ifrågavarande prestationens värde. Om en expert på gammal konst i en konst- eller antikvitetshandel för lågt pris förvärvar en tavla som han men icke säljaren inser vara en berömd mästares verk, bör han sålunda icke anses göra sig skyldig till ocker. Under straffbestämmelsen härför kan köparen däremot hemfalla, om säljaren överhuvud saknar insikt rörande det slags saker köpet gäller och därför är helt ovetande om möjligheten att tavlan kan vara särskilt värdefull. I dylika fall kan för övrigt, såsom vid 1 § berörts, understundom förutsättningarna för bedrägeriansvar vara för handen. Såsom nyss framhållits i fråga om det benefika ockret, äro då bestämmelserna om ansvar för bedrägeri att tillämpa i stället för bestämmelserna i förevarande lagrum. Bedrägeri är nämligen, som av straffsatserna framgår, ett grövre brott än ocker.

Till ockerförbrytelsens kännetecken hör vidare, att ockraren utnyttjar en omständighet som minskar motståndskraften just hos offret. Ett utnyttjande av allmän brist på viss vara till att sätta upp priset på denna faller sålunda icke under den föreslagna ockerbestämmelsen, även om priset skulle förefalla oskäligt. Icke heller har den föreslagna bestämmelsen avseende på