I första stycket första punkten av förevarande paragraf har upptagits en bestämmelse, vilken i enlighet med det sagda avser att i viss omfattning straffbelägga befattning med sak som är frånhänd någon genom brott. Det häleriet föregångna brottet, förbrottet, kännetecknas enligt denna bestämmelse av att sak blivit någon frånhänd. Med detta uttryck åsyftas ej blott sådana brott, genom vilka saken blivit tagen ur annans besittning, såsom stöld, utan varje brott, genom vilket någon förvärvat annans sak och således berövat ägaren denna, innefattar ett frånhändande. Häleribestämmelsen är alltså tillämplig i fråga om befattning med sak, som åtkommits genom bedrägeri, utpressning, ocker, förskingring m. fl. brott. Även egenmäktigt förfarande kan i vissa fall innefatta ett frånhändande. Den som tillägnat sig en sak genom att taga den från dess ägare men, emedan gärningen icke innebär någon skada för ägaren, ej kan fällas till ansvar för stöld utan blott för egenmäktigt förfarande har icke desto mindre frånhänt ägaren saken, och den som sedermera tager befattning med denna kan därför bliva att döma för häleri. Ett sådant fall är det att föremålet för tillgreppet är ett brev vilket icke representerar något ekonomiskt värde, ett annat fall är att fullt vederlag lämnats för det tillgripna. Det synes väl motiverat, att den som exempelvis köper ett genom sådant brott tillgripet föremål blir dömd för häleri, om han handlar med sådant uppsåt som förutsättes för häleriansvar. För att ett frånhändande skall anses hava ägt rum kräves för övrigt icke att brottet riktat sig mot ägaren av en sak. Om ingen ägare finnes, är det nog att en ockupationsberättigad blivit berövad saken. Olovlig jakt och olovligt fiske kunna alltså vara förbrott. Däremot hör förvärv i strid mot spritförfattning eller vapenkungörelse icke hit, liksom ej heller tagande av muta. Förbrottet måste vara fullbordat före häleriet. Om sålunda förskingring sker genom att förskingraren lämnar penningar ur kassan till annan som inser att förfaringssättet är brottsligt, är denne ej att anse som hälare utan som delaktig i förskingringen.
Köp av tjuvgods har i praxis bedömts såsom reell faution, även om tjuven på grund av minderårighet gått fri från straff (NJA 1918 s. 341). Förslaget avser icke att bryta med denna praxis. .Det har emellertid icke ansetts erforderligt att i lagtexten överhuvud ingå på frågan om och i vad mån omständigheter som för förövaren av förbrottet utesluta straffbarhet skola hava motsvarande verkan beträffande hälaren. Där den handling genom vilken en sak frånhändes ägaren icke kan betraktas såsom ett brott emedan den handlande saknar uppfattning om vad han gör, såsom då han är ett helt litet barn eller en sinnessjuk som fullständigt saknar fattningsgåvor kan dock efterföljande befattning med saken icke bedömas såsom häleri. 1 stället kan emellertid bestämmelsen i 22: 4 om ansvar för olovligt förfogande bliva att tillämpa. Enligt detta lagrum straffas nämligen den som med egendom, vilken han fått i besittning på annat sätt än på grund av avtal, tjänst eller dylik ställning, vidtager åtgärd varigenom egendomen frånhändes den andre eller denne på annat sätt berövas sin rätt. Ansvar för olovligt förfogande inträder sålunda exempelvis om någon, efter att genom förmedling
