i dess ställe – krav därpå skulle medföra att straffbarheten gjordes beroende av tillfälligheter – utan det är tillräckligt att ett orsakssammanhang föreligger mellan förvärvet och vinningen. Då det ej kan komma i fråga att straffbelägga varje förfarande varigenom någon bereder sig vinning av annans förvärv genom brott, har den begränsningen införts, att vinningen skall vara otillbörlig. Straffbara äro därför främst de fall, då någon utnyttjar den omständigheten att brott ägt rum till att vid uppgörelse med brottslingen betinga sig överpris för något han säljer eller utverka underpris för något som han köper. Däremot är det straffritt att till normalt pris tillhandahålla den brottslige livets nödtorft, oaktat betalningen ytterst härrör av dennes brottsliga verksamhet. Det skall sålunda ej vara förbjudet för en butiksinnehavare att sälja till en tjuv, för en läkare att behandla honom eller ett stadsbud att transportera hans tillhörigheter, allt mot sedvanlig betalning. Icke heller kunna anhöriga till en tjuv straffas för det de mottaga normalt underhåll av honom.
Såsom ett tredje fall av häleri har i ett andra led i andra punkten enligt vad i det föregående antytts upptagits en bestämmelse om ansvar för den som genom krav, överlåtelse eller på annat dylikt sätt hävdar genom brott tillkommen fordran till större del än efter lag skall utgå. Bestämmelsen syftar främst på s. k. efterocker, vilket såsom förut nämnts för närvarande är straffbelagt i 1901 års lag angående ocker. Förbrottet kan emellertid även vara annat brott, såsom bedrägeri eller utpressning. För att hälerigärningen skall anses såsom ett fullbordat brott erfordras icke att kravet lyckas. Fullbordat brott föreligger redan då fordringen hävdats genom krav. Genom uttrycket hävda angives emellertid, att icke vilket krav som helst är tillräckligt, utan det fordras att kravet framställes med visst eftertryck, så att det är ägnat att ingiva gäldenären känslan av att han är utsatt för press. Ett krav, som icke innefattar mera än en fråga huruvida gäldenären är villig att betala ådrager således icke ansvar, och om fordringens innehavare faller undan då gäldenären invänder att fordringen tillkommit genom brott, kan han icke heller fällas till ansvar. Det är vidare att märka att fordran, ehuru tillkommen genom brott, likväl till en del kan vara legitim, såsom fallet är med ockerfordringar då enda felet med fordringen är att däri ingår alltför hög ränta. Att borgenären i sådant fall gör gällande fordringen med det lägre belopp, vartill han enligt lag är berättigad, skall icke medföra ansvar.
Enligt alla bestämmelser i första stycket kräves på den subjektiva sidan uppsåt, innefattande vetskap om förbrottet. De närmare omständigheterna beträffande detta behöva emellertid naturligtvis icke vara kända för hälaren. Eventuellt uppsåt är tillfyllest, varför straff kan ådömas den som väl ej kan övertygas om att hava vetat att han köpte stulen sak men som misstänkt att saken var stulen och måste antagas hava köpt saken, även om han haft vetskap om säljarens oärliga åtkomst. Uppsåtet skall föreligga vid själva hälerigärningen, men det är å andra sidan tillräckligt, att gärningsmannen då har uppsiit att begå häleri. Att han tidigare varit i god tro kan emellertid fritaga honom från ansvar, om därigenom godtrosförvärv eller liknande
