Den här sidan har korrekturlästs
151
Häleri.
21: 6

nämligen ansetts kunna lämnas öppen att lösas enligt allmänna regler. Det är tydligt, att gärningsmannen till förbrottet icke kan fällas till ansvar jämväl för häleri för den befattning han efter brottet tager med föremålet för detta. Detsamma torde gälla beträffande sådan delaktig, som enligt 3 kap. SL skall straffas som vore han själv gärningsman. Annan delaktig i förbrottet torde däremot ådraga sig ansvar för häleri, om han efter brottet förövar hälerigärning. Att det i sådant fall icke stannar vid ansvar för delaktighet är en naturlig följd av att häleriet uppfattas såsom ett självständigt brott. Vid straffmätningen får tillses, att det för båda brotten gemensamma straffet bestämmes med hänsyn till vad den tilltalade förskyller för sitt brottsliga förfarande såsom helhet bedömt, något som efter 1938 års reform av reglerna om sammanträffande av brott icke erbjuder särskilda svårigheter.


7 §.

Enligt den allmänna bedrägeribestämmelsen i SL 22: 1 skall straff drabba var som genom svikligt förfarande bedrager sig till gods eller penningar eller tillskyndar annan förlust därav. Detta uttryck kan, säger Thyrén (IV s. 131), efter ordalagen innefatta tre fall, nämligen 1) det typiska bedrägeriet som utmynnar i vinning för gärningsmannen och skada för annan; 2) det fall att vinning uppstår för gärningsmannen men ingen skada för annan; samt 3) det fall att ingen vinning uppstår för gärningsmannen men väl skada för annan. Thyrén har ansett benämningen bedrägeri böra förutsätta såväl vinning som skada och alltså dit hänfört allenast det förstnämnda fallet (IV 1 §). Fall i vilka intet vinningssyfte men väl uppsåt att skada annans förmögenhet föreligger hava av Thyrén hänförts till ett annat lindrigare straffstadgande (IV 10 §). Det fallet att vinning uppstår för gärningsmannen men ingen skada för annan har Thyrén icke närmare behandlat. Trots ordalagen har lagstiftaren säkerligen icke avsett att i SL 22: 1 medtaga detta fall. Vissa sådana förfaranden torde emellertid kunna hänföras under stadgandet i SL 22: 13 om straff för den som säljer eller annorledes emot vedergällning föryttrar ont för gott, mängt för omängt eller det, varuti han vet fel vara, utan att sådant uppenbara. För detta stadgandes tillämplighet förutsättes nämligen antagligen icke att köpare eller annan mottagare lider påvisbar skada. Thyrén framhåller (IV s. 137) att nämnda stadgande i SL 22: 13 står i ett oklart förhållande till den allmänna bedrägeribestämmelsen i SL 22: 1 och upptager ingen motsvarande kriminalisation i sitt lagutkast.

Enligt kommitténs förslag förutsättes, såsom vid 1 § i detta kapitel framhållits, för bedrägeriansvar att någon på grund av att han blivit vilseledd företager en disposition, antingen en handling eller en underlåtenhet, samt att dispositionen innebär vinning för bedragaren och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är. Till bedrägeri hava alltså endast hänförts fall i vilka dispositionen innebär en förmögenhetsöverföring; bedrägeri har sålunda enligt förslaget karaktären av vinningsbrott. Liksom