Den här sidan har korrekturlästs
160
Svindleri.
21: 9

kommittén föreslagit svindleri. Oaktsamhetsbrottet har här liksom i 6 § lämnats utan särskild brottsbeteckning. Med hänsyn till att under paragrafen falla gärningar, som kunna hava vittgående skadeverkningar för landets ekonomi och ådagalägga stor hänsynslöshet, har straffets maximum ansetts höra bestämmas så högt som till straffarbete i fyra år.

Brott enligt förevarande paragraf innebär, såsom lätt inses, mången gång förberedelse till bedrägeri. Om gärningsmannen i sådant fall fullföljer sitt förfarande så att fullbordat bedrägeribrott eller försök därtill kommer till stånd. hör ansvar enligt förevarande lagrum icke ådömas. Den fara för allmänheten eller en obestämd krets personer som svindleriförfarandet innebär bör emellertid vid ådömande av ansvar för bedrägeri eller försök därtill beaktas som en försvårande omständighet; ofta kan brottet på denna grund böra betecknas som grovt.

Beträffande bokföringsbrott enligt 23: 5 i förslaget torde gälla, att sådant brott icke skall anses vara för handen om de oriktiga uppgifterna i bokföringen uteslutande tjänat till utförande av svindleribrott. Tydligt är, att de ovan anförda bestämmelserna i fondkommissionslagen, aktiebolagslagen med flera lagar icke äro att tillämpa beträffande gärning som föranleder straff enligt förevarande lagrum.

De gärningar, som äro straffbelagda enligt förevarande paragraf, kunna naturligtvis företagas genom tryckt skrift, och fråga uppstår därför i vad mån tryckfrihetsförordningens regler lägga hinder i vägen för tillämpning av paragrafen. Om offentliggörandet eller spridandet sker såväl genom tryckt skrift som ock på annat sätt, t. ex. genom anförande på bolagsstämma vilket sedermera återges i tidningarna, är paragrafen givetvis tillämplig. Svårare ställer sig bedömandet, om offentliggörandet eller spridandet uteslutande ägt rum genom tryckt skrift. Stöd för att tolka tryckfrihetsförordningen på ett sätt som medger paragrafens tillämpning även i sådana

fall kan emellertid hämtas ur vad som förekommit i andra lagstiftningsärenden.

I ett den 20 december 1912 avgivet betänkande med förslag till tryckfrihetsordning har uttalats, att det icke om varje brottsligt förfarande, som begagnar det tryckta ordet såsom medel att nå sitt syfte, gäller att det är straffbart endast i kraft av stadgande i tryckfrihetsförordningen (s. 152). I betänkandet anföres som exempel, att ansvar för en bedräglig annons drabbar den bedräglige annonsören och ej boktryckaren eller tidningsutgivaren, vilka enligt tryckfrihetsförordningen skulle varit ansvariga. I betänkandet uttalas vidare, att även om bedrägeri enligt svensk rätt vore straffbart redan på försöksstadiet och försökshandlingen i ett givet fall bestått blott av den tryckta annonsen, saken vore att bedöma på enahanda sätt. Grunden härtill är enligt betänkandet den, att vad tryckfrihetsförordningen hägnar med grundlagsskydd är yttrandefrihet i tryck och att kriminaliseringen av ett förfarande såsom oredligt ej har något med frågan om yttrandefrihetens gränser att göra.

Under förarbetena till lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser