från de i 23 kap. upptagna gäldenärsbrotten, som visserligen innebära missbruk av egen maktsfär men strida mot den hänsyn en gäldenär är skyldig sina borgenärer överhuvud. Kapitlet börjar med förskingringsbrottet, liksom stöldbrottet indelat i tre svårhetsgrader (1–3 §§), varemot av skäl som angivits i motiveringen till 20: 3 i förslaget någon bodräktsprivilegiation icke här ansetts behövlig. Till förskingring hänföras i förslaget både förskingring av anförtrott gods och förskingring av penningar eller andra fungibla tillgångar som i och med mottagandet övergått i förtroendemannens ägo. Den som olovligen tillägnar sig hittegods eller annan egendom som genom misstag eller tillfällighet kommit i hans besittning straffas däremot enligt förslaget icke för förskingring utan för olovligt förfogande (4 §). Liksom gärningar, vilka icke innebära förmögenhetsöverföring, enligt stöldkapitlet kunna bliva straffbara som egenmäktigt förfarande, så kan enligt detta kapitel i motsvarande fall gärningsmannen drabbas av straff för olovligt förfogande. Bestämmelserna om förskingring och olovligt förfogande äro tillämpliga även på fastighet; någon erinran därom har icke upptagits i lagtexten, enär samma allmänna regler som beträffande lös sak skola tillämpas (jfr motiveringen till 20: 7 i förslaget). Såsom trolöshet mot huvudman betecknar kommittén allenast sådana förtroendemissbruk som icke innefatta förskingring (5 §). Brottet skiljer sig från förskingring genom att å ena sidan kretsen av hithörande handlingstyper är mera omfattande men å andra sidan förtroendeställningen skall vara av närmare angivet kvalificerat slag. Föreligger ingen förtroendeställning, kan behörighetsmissbruk bliva föremål för straff såsom tillhörande en särskild i förslaget utbildad brottstyp (6 §). Vidare upptager förslaget i detta kapitel straff för olovligt brukande, nämligen i sådana fall då ingen besittningskränkning föreligger (7 §), fyndförseelse (8 §) samt försök till förskingring eller trolöshet mot huvudman
(9 §). Kapitlet avslutas med en bestämmelse om åtal (10 §).
Ehuru brotten i nu förevarande kapitel i stor utsträckning av kommittén utformats på sådant sätt att de förutsätta en gärningsman i särskild förtroendeställning, bör enligt kommitténs redan i den allmänna motiveringen uttalade mening (s. 35) ansvar kunna drabba ej blott den som själv befinner sig i sådan ställning utan jämväl den som medverkar till en gärning som han vet vara stridande mot annans förtroendeställning. Den som förmår en syssloman att missbruka sin förtroendeställning till huvudmannens skada kan straffas för anstiftan till trolöshet mot huvudman. Likaså kan den som av en förvaltare mottager penningar vilka honom veterligen olovligen tagas ur en anförtrodd kassa straffas för delaktighet i förskingring. Straff kan ådömas även om den som intager förtroendeställning icke är brottslig. Har någon tvingat eller genom vilseledande förmått honom till gärningen, är den förre att anse som medelbar gärningsman. Tillkommer förtroendeställningen en bank, ett bolag eller annat särskilt bildat rättssubjekt, kan ansvar drabba dem som handla å subjektets vägnar. Detta är en allmän regel, varom kommittén icke ansett sig behöva erinra genom någon uttrycklig bestämmelse i detta kapitel. I SL 23: 4 stadgas nu att, då bolag eller
