Den här sidan har korrekturlästs
165
Om förskingring och annan trolöshet.
22 kap.

förening är gäldenär, straff för gäldenärsbrott skall kunna drabba styrelseledamot eller annan som är satt att leda bolagets eller föreningens angelägenheter. Detta stadgande, som avser en snävt begränsad krets av personer och brott, kan tydligen giva anledning till det missförståndet att ansvar i andra fall skulle vara uteslutet. Kommittén har därför borttagit detta stadgande. I stället stadgas i förslagets 23: 7 att den som är i gäldenärs ställe skall kunna straffas för gäldenärsbrott som vore han själv gäldenär. Det är alltså möjligt att för sådant brott straffa den som obehörigen satt sig i gäldenärens ställe. Då något motsvarande stadgande icke finnes i detta kapitel, kan här något sådant icke förekomma. Om en redovisningsskyldigs hustru använder de anförtrodda medlen till gemensamma hushållsutgifter, kan hon alltså icke straffas för förskingring.


1 §.

I detta lagrum jämte de följande 2 och 3 §§ behandlas förskingring. Enligt gällande rätt beskrives förskingring i SL 22: 11 såsom det förfarande att man förfalskar, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen förskingrar annans gods det man i besittning haver. Till detta huvudstadgande ansluta sig bestämmelser om förskingring av ämbetsman i SL 25: 11 och 12 och om vissa andra speciella förskingringsfall som i det följande skola beröras.

I tillämpningen har denna beskrivning av förskingringsbrottet i viktiga avseenden visat sig otillfredsställande. Vad först beträffar brottsobjektet har visserligen den begränsning till sak av penningvärde, vilken ansetts gälla i lika mån vid förskingring som vid stöld, icke här medfört lika kännbara praktiska olägenheter som vid sistnämnda brott. Tillägnande av aktie eller av växel, check, sparbanksbok eller annat liknande fordringsbevis har i alla händelser kunnat bestraffas som förskingring av det influtna vederlaget eller som trolöshet vid förvaltningen av värdehandlingen i fråga. Däremot har objektets beskrivning såsom annans sak givit upphov till betydande svårigheter och medfört otillräckligt straffskydd i det uti direktiven särskilt omnämnda fallet, att en syssloman obehörigen förfogar över penningar vilka i och med mottagandet övergått i hans ägo, och samma problem uppkommer i allmänhet även utanför sysslomannaskap då penningar eller andra fungibla saker, vilka mottagits för redovisning och icke såsom kredit, bliva föremål för obehörigt förfogande. Enär penningarna, så fort de ingå i mottagarens kassa, genom sammanblandningen övergå i dennes äganderätt, kan den som anförtror penningarna bibehållas vid äganderätten allenast genom att de avskiljas från mottagarens egendom. I överensstämmelse därmed hava penningar i rättspraxis godtagits såsom objekt för förskingring endast under förutsättning att det rättsligen ålegat mottagaren att hålla dem avskilda för den berättigades räkning (NJA 1916 s. 318, 1924 not. B 702 och 1928 s. 497), Den nyare lagstiftningen har anpassat sig till denna avgränsning av brottsobjektet och i särskilda fall berett straffskydd mot