Den här sidan har korrekturlästs
169
Förskingring.
22: 1

särbestämmelser om nekande till innehav och om tvesalu, motsvarande de i SL

22: 13 upptagna, icke bibehållits. Vissa fall av tvesalu ingå under en generell straffbestämmelse angående den som olovligen säljer annans sak eller upplåter rätt till säkerhet däruti, vilken bestämmelse gjorts subsidiär bland annat i förhållande till förskingring (IV 8 §).

Tillägnandets ekonomiska resultat upptages i Thyréns brottsbeskrivning, såsom i den allmänna motiveringen berörts, allenast såsom subjektivt brottsrekvisit: gärningsmannen skall hava tillägnat sig saken i avsikt att åt sig eller annan bereda orättmätig vinning. Därmed avses uppenbarligen förmögenhetssituationen vid tiden för tillägnandet och icke vid någon senare tidpunkt. Däremot har beträffande förskingring av ämbetsman i Thyréns utkast (VII 7 §) bibehållits den nuvarande regeln, att om gärningsmannen genast ersätter eller säkerställer det förskingrade, straffet stannar vid avsättning och allmänt straff bortfaller.

Vid revision av straffbestämmelserna på förskingringsområdet har kommittén i främsta rummet sökt att tillrättalägga den straffrättsliga behandlingen av penningförskingring. Såsom förut nämnts har redan i direktiven denna fråga särskilt angivits såsom praktiskt betydelsefull. Till grund för de nya bestämmelserna synes böra läggas det förhållandet, att vid obehörigt förfogande över penningar det icke är möjligt att från kriminalpolitisk synpunkt uppdraga någon avgörande skillnad mellan den som är skyldig att hålla penningarna avskilda och den som utan sådan skyldighet omhänderhar medel för annans räkning. I båda fallen representerar förskingraren samma kriminalpsykologiska typ och bör den straffrättsliga reaktionen gestaltas efter samma linjer. I viss mån har rättspraxis redan uppgivit att vid obehörigt förfogande över penningar skarpt skilja mellan förskingring och trolöshet mot huvudman. Om nämligen sådant förfogande inom ett sysslomannaskap av underdomstol bedömts såsom trolöshet, ehuru ansvar för förskingring bort tillämpas, plägar överdomstol icke ändra brottets rubricering (Erik Bergendal, SvJT 1935 s. 533 n. 1). Av dessa skäl har i kommitténs förslag förskingring utvidgats att omfatta obehörigt förfogande beträffande penningar oberoende av om innehavaren är skyldig att hålla dem avskilda eller utan sådan skyldighet har att redovisa dem till den berättigade. Genom denna bestämning av förskingringsbrottet vinner man även den praktiska fördelen att hithörande rättsförhållanden ställas under samma straffskydd även då en ursprunglig skyldighet att utgiva en individuell sak senare övergått i redovisningsskyldighet för sakvärdet. Vid försäljningskommission t. ex. framstår det såsom föga motiverat att kommissionärens obehöriga förfogande blir förskingring, då det avser själva kommissionsgodset, men trolöshet mot huvudman, då det hänför sig till det för godset influtna vederlaget, vilket åtminstone en anndelskommissionär icke ansetts pliktig hålla avskilt. Än mindre tillfredsställande skulle det vara. om vid deposition eller annat besittningsförhållande utanför sysslomannaskap förfogande över den anförtrodda egendomen skulle straffas såsom