förskingring men förfogande beträffande det vederlag i vilket egendomen egenmäktigt omsatts vara straffritt.
En utvidgning av förskingringsbrottet i nu angivna riktning har genomförts i flera utländska lagar från senare tid. däribland den norska och den danska. Tekniskt har nian där förfarit på det sättet att såsom med varandra sidoordnade förskingringsfall upptagits dels att någon tillägnar sig annans lösa sak i gärningsmannens besittning, dels att någon förbrukar anförtrodda penningar även om mottagaren icke var skyldig att hålla dem avskilda från sin egen förmögenhet. Enligt denna metod komma emellertid inom den utvidgade brottstypen att kvarstå vissa till förskingring i äldre mening hörande handlingar, vilka kriminalpolitiskt väsentligt skilja sig från de typiska förskingringsfallen, och kommittén har därför sökt utforma förskingringsbrottet efter en mera enhetlig grundtanke, därvid den ledande synpunkten hämtats från penningförskingring.
Då penningar anförtros någon för användning för annans räkning men utan skyldighet att hålla dem avskilda, kan mottagarens obehöriga förfogande icke hänföras till annat än den egna förmögenheten, med vilken de främmande medlen sammanblandats. Juridiskt sett förfogar mottagaren över sin egen förmögenhet, ehuru han reellt sett förfogar över ett främmande värde, vilket han är skyldig att redovisa till den berättigade. Penningförskingring kännetecknas alltså därav, att gärningsmannen missbrukar den särskilda möjlighet att förfoga över ett främmande förmögenhetsvärde, vilken anförtrotts honom i och med att formell äganderätt till penningarna förlänats honom. I denna mening kan alltså brottet karakteriseras såsom ett förtroendemissbruk. Härigenom bildar penningförskingring en motsvarighet till det i samma kapitel upptagna brottet trolöshet mot huvudman, som omfattar vissa andra missbruk av anförtrodd möjlighet att förfoga över främmande förmögenhet.
Betraktar man härefter det område av förskingring som vanligen beskrives såsom tillägnande av annans lösa sak, visar sig även här att såsom typiska förskingringsfall framstå de, där saken blivit anförtrodd och alltså tillägnandet är förenat med ett förtroendemissbruk. Det råder en påtaglig kriminalpolitisk skillnad mellan dessa fall och tillägnande av egendom som på grund av upphittande, misstag, kreaturs överlöpande eller på annat dylikt sätt kommit i gärningsmannens besittning. Med sistnämnda grupp böra även sammanställas de förut berörda fall, där tillägnandet avser egendom som gärningsmannen köpt under förbehåll av säljarens äganderätt intill dess betalning blivit helt eller delvis erlagd. Sådant gods har visserligen överlämnats till köparen på grund av köpeavtalet, men om rättsförhållandet utvecklar sig normalt, skall godset behållas av köparen, och det föreligger därför icke något besittningsförhållande för främmande räkning vilket skulle grunda ett förtroendemissbruk av samma art som i de typiska förskingringsfallen.
Med beaktande av dessa synpunkter har kommittén med penningförskingring sammanfört allenast de såsom förtroendemissbruk kännetecknade
typiska fallen av tillägnande utav annans egendom och därav bildat en central
