för denna. Det förra ledet omfattar även det fall att någon såsom representant för ett rättssubjekt besitter egendom som han skall lämna ifrån sig, då han upphör att representera subjektet. Under samma led kommer vidare besittning av penningar, vilka innehavaren är skyldig att hålla avskilda för ägarens räkning. Detta är förhållandet beträffande alla kassor som överlämnats i självständig besittning åt en kassör eller en överordnad ledare som äger anbefalla utbetalningar, beträffande egendom som innehas av förmyndare eller boutredningsman o. s. v. Enligt förslaget kommer emellertid skyldigheten att hålla egendom avskild icke längre att avgränsa förskingringsområdet, utan därmed likställes skyldighet att redovisa för egendomen. I beskrivningen av denna andra grupp av förskingringssituationer användes uttrycket "redovisa för egendomen" i samma betydelse som i senare lagstiftning förekommer t. ex. i 60 § kommissionslagen och i 194 § konkurslagen. Det väsentliga är i förevarande sammanhang det led i redovisningen som avser egendomens utgivande. Att utgivandet skall ske på grundval av redovisningsräkning (jfr 2: 15 boutredningslagen) utmärker att den ifrågavarande egendomen i innehavarens hand är ett främmande värde för vars omhänderhavande han skall avgiva räkenskap och över vilket han icke äger förfoga för egen räkning. Härvid kommer det endast an på rättsförhållandet mellan parterna; något sakrättsligt skydd för egendomen emot innehavarens borgenärer eller annan tredje man erfordras icke. I förhållandet mellan parterna uppdrages genom kravet på redovisningsskyldighet en gräns mellan å ena sidan de situationer där egendom överlämnas av någon såsom kredit och denne står vanlig risk såsom kreditgivare och å andra sidan sådana fall då egendom anförtros åt annan såsom ett främmande värde vilket mottagaren icke äger sätta i fara. Kreditgivning utesluter alltså städse en förskingringssituation, även om kreditrisken begränsats genom särskild ändamålsbestämmelse, t. ex. kredit för investering i visst företag. Förskott som lämnas en handelsresande för att bestrida omkostnader och som det åligger denne att redovisa vid avräkning med huvudmannen kan alltså bliva föremål för förskingring, däremot icke förskott på en timmerleverans vilket säljaren bekommit såsom förlag för avverkningen.
Redovisningsskyldighet av nu angiven innebörd torde vara det vanliga, då egendom mottagits i följd av tjänst eller annan sådan ställning utan skyldighet att hålla egendomen avskild; inom dessa rättsförhållanden är kreditgivning ett sällsynt undantagsfall. Men även då på grund av avtal egendom mottagits för annans räkning, kan kreditgivning endast antagas föreligga, om den grundas på uttryckligt medgivande eller andra särskilda omständigheter. I överensstämmelse härmed kommer förskingring att omfatta icke blott talrika fall av åsidosatt redovisningsskyldighet inom sysslomannaskap vilka såsom förut nämnts i hittillsvarande rättspraxis bestraffats såsom trolöshet, utan även vissa situationer i vilka rättspraxis tvekat att tillämpa straffskydd. Så t. ex. har auktionsförrättare som stått del credere för auktionssumman ansetts fri från ansvar icke blott för förskingring, enär han uppenbarligen saknat skyldighet att hålla auktionsmedlen avskilda. utan även för trolöshet mot
