Den här sidan har korrekturlästs
174
Förskingring.
22: 1

privilegiering av detta brott i överensstämmelse med den nuvarande bestämmelsen i SI. 22: 13 förtjänar så till vida att bibehållas och genomföres i förslaget på det sättet att bestämmelsen i 22: 4 om olovligt förfogande blir tillämplig. Ur gärningsmannens synpunkt ter sig säkerligen olovligt förfogande över en sådan egendom, som en gång varit hans och som han aldrig lämnat, lindrigare än förskingring. I några hithörande fall kunna visserligen förekomma förtroendeförhållanden vilka närma sig de typiska förskingringssituationerna. Det har emellertid icke ansetts erforderligt att av hänsyn till dylika fall, vilka kunna erhålla ett tillfredsställande bedömande även om de rubriceras på annat sätt än såsom vanlig förskingring, frångå den tekniska enkelhet som den ifrågavarande gränsen erbjuder.

Med den föreslagna bestämningen av förskingringssituationen bortfaller grunden för att begränsa brottsobjektet till lös sak och att i denna del bibehålla den i strafflagen liksom i Thyréns utkast genomförda likställigheten mellan förskingring och stöld. Såsom förskingringsobjekt böra ifrågakomma alla förmögenhetsobjekt, vilka överhuvud kunna vara föremål för besittning. Vad angår fastighet kan sålunda enligt förslaget förskingring avse såväl fastigheten såsom helhet som beståndsdelar därav.

Bland sistnämnda förskingringsobjekt ingå även sådana beståndsdelar av en jordegendom vilkas tillägnande enligt gällande rätt straffas som åverkan. Kommittén har i motiven till 20: 7 angivit de skäl på grund av vilka de särskilda åverkansbrotten icke bibehållits i förslaget. Det till grund för dessa brott liggande åtskiljandet mellan rena naturalster och kulturprodukter skall enligt förslaget icke längre tilläggas någon straffrättslig betydelse, och båda dessa grupper av en fastighets beståndsdelar kunna alltså ifrågakomma såsom möjliga objekt för förskingring. På grund härav komma vissa av de förfaranden, som för närvarande bestraffas såsom åverkan enligt SL 24: 6 eller 7, enligt förslaget att bedömas såsom förskingring.

I fastighetsförhållanden kommer den för förskingring erforderliga besittningen av objektet i regel att hänföras till fastigheten såsom helhet och icke uteslutande till den särskilda beståndsdel som tilläventyrs är föremål för tillägnande. Såsom i motiven till 20: 7 framhållits har kommittén utgått från att frågan när besittning till fastighet skall anses föreligga bör bedömas efter samma grundsatser som frågan om besittning av lös sak. Den rättsliga besittning av fastighet som kan anses tillkomma lagfartsinnehavare får därför i förevarande sammanhang lämnas åsido, och besittningen bör bedömas uteslutande med ledning av den faktiska rådigheten över fastigheten eller någon på marken bestämd del därav. I enlighet härmed kunna såsom besittare av fastighet betraktas dels ägare eller självständig förvaltare i den mån han själv brukar densamma, dels arrendator, hyresgäst eller annan innehavare med total nyttjanderätt. Om arrendator eller hyresgäst i strid med sin nyttjanderätt tillgodogör sig beståndsdelar av fastigheten, blir gärningen att anse såsom förskingring. Däremot kan den som innehar allenast partiell nyttjanderätt, t. ex. rätt till grustäkt eller till skogsavverkning, icke betraktas såsom besittare av det markområde som rätten avser. Om en sådan