Den här sidan har korrekturlästs
180
Förskingring.
22: 1

tillägnade. emedan han icke är i stånd att på anfordran fullgöra redovisningen eller i varje fall icke kan göra detta utan att åsidosätta andra borgenärers intresse. Sker förskingring genom en åtgärd, varigenom den som är redovisningsskyldig för främmande medel åsidosätter vad som åligger honom, är det på motsvarande sätt tillfyllest att han inser att åtgärden, t. ex. en spekulation. återverkar på den berättigades förmögenhet på sådant sätt att redovisningsfordringen icke kan uppskattas till sitt fulla värde. Däremot är den förskingrandes tro eller förvissning, att han icke desto mindre skall kunna fullgöra redovisningen vid den tid, då skyldigheten därtill blir aktuell, och att alltså förlusten ej skall bliva slutlig, icke av beskaffenhet att utesluta förskingringsuppsåt. För ett effektivt straffskydd på förskingringsområdet är denna ståndpunkt av synnerlig betydelse, emedan vid ett stort antal typiska och utpräglat farliga förskingringshandlingar den slutliga skadan icke omfattas av eventuellt uppsåt i den mening kommittén i överensstämmelse med strafflagskommissionen inlagt i detta begrepp. Ty i förhållande till den slutliga skadan saknas eventuellt uppsåt, om gärningsmannen icke skulle företagit förskingringsåtgärden därest han varit förvissad om skadans inträde, och ett så beskaffat motivläge är icke ovanligt, i synnerhet då det rör sig om stora belopp vilkas förlust icke kan undgå upptäckt. Enligt förslaget blir det alltså uppsåtlig förskingring, ehuru den redovisningsskyldige som inlåtit sig på en förlustbringande spekulation själv varit övertygad om att spekulationen skulle lyckas.

Vid bestämmande av straffet för förskingring har i förslaget tillämpats en liknande tredelning som vid stöld och bedrägeri. I förevarande paragraf behandlas förskingring av normal svårhetsgrad. Straffsatsen har satts till fängelse eller straffarbete i högst två år. Såtillvida är straffsatsen mildare än det föreslagna straffet för medelsvår stöld och bedrägeri, att fängelse upptagits före straffarbete. I förhållande till gällande rätt, som stadgar ett straff av högst straffarbete i två år, innebär förslaget ingen annan förändring än att böter överförts till de ringa förskingringsfallen i 2 §.


2 §.

Varken i gällande rätt (SL 22: 11) eller hos Thyrén (III 1 §l angivas några särskilda lindrigare bestraffade fall av förskingring. Skillnad mellan olika svårhetsgrader kan i stort sett göras endast genom straffmätningen.

Kommittén har ansett det vara ett önskemål att den nuvarande olikheten mellan reglerna om stöld och reglerna om förskingring i detta hänseende utjämnas. Stöldbrottet är för närvarande noga gradindelat, och lindrigare straffbara fall upptagas under en särskild beteckning, snatteri. Denna ordning bibehåller kommittén i något förenklad form. Det synes då föga konsekvent att vid förskingring alltid bruka en och samma brottsbenämning samt helt överlåta graderingen åt domarens straffmätning i det enskilda fallet. Att för närvarande gärningen betecknas såsom förskingring även i de talrika fall, för vilka böter framstå som det normala straffet, innebär