Den här sidan har korrekturlästs
188
Olovligt förfogande.
22: 4

Olovliga förfoganden av förstnämnda typ hava nyss omnämnts på tal om gränsen mot stöld. Hit höra förfoganden över hittegods eller sådant som genom misstag eller tillfällighet kommit i gärningsmannens besittning. I gällande rätt finnas från förskingring skilda bestämmelser om olovligt tillägnande av hittegods. Andra hithörande fall, såsom det ovan anförda då någon av misstag fått en överrock till sig utlämnad, påminna lika litet om förskingring. Det är därför en fördel, att dessa fall i förslaget blivit uttryckligen hänförda till en lindrigare brottstyp än förskingring. Till belysande av gränsen emot förskingring må anföras följande exempel. Någon får sig tillsänd en sak från en annan med uppmaning att lämna den till en tredje utan att mottagaren åtagit sig att vidarebefordra saken. Behåller han den för egen räkning, gör han sig skyldig till olovligt förfogande. Varor som utan beställning skickats till påseende kan det stundom vara lovligt att tillägna sig, nämligen då meningen är att mottagaren får behålla varorna om han är villig att betala dem. Behåller han dem utan att betala, gör han sig blott skyldig till underlåtenhet att infria en skuld. I andra fall kan det emellertid bliva olovligt förfogande att tillägna sig sådant som utan beställning lämnats till påseende. Ett annat exempel erbjuder det fallet, att en jordägare intager en grannes kreatur, som kommit in på hans mark och där anställt skada. Grannelagsförhållandet grundlägger icke en förskingringssituation och det är alltså olovligt förfogande om jordägaren tillägnar sig kreaturet.

Den andra av de förenämnda typerna är den, att någon åtager sig en förpliktelse beträffande egendom som han redan innehar, men sedan förfogar över egendomen i strid mot sitt åtagande. Hit höra tvesalu och andra liknande fall. Att sådana gärningar icke heller för närvarande betraktas såsom egentlig förskingring kan man sluta därav, att såväl i gällande rätt som hos Thyrén en särskild bestämmelse om tvesalu upptagits vid sidan av den allmänna regeln om förskingring. Det torde vara en fördel att dessa fall avskiljas från förskingringsområdet, som därigenom erhåller en klarare avgränsning. Då förskingring i förslaget ej begränsats till olovligt tillägnande av annans egendom utan även kan avse förfoganden över egendom vartill gärningsmannen själv har äganderätten, erfordras för att förskingringsbrottet skall få en fast avgränsning den kompletteringen, att gärningsmannen dock en gång måste hava av annan fått viss egendom, motsvarande det värde för vilket han sedan är redovisningsskyldig. Är så ej förhållandet, kan i stället straff för olovligt förfogande inträda. Tvesalu av lös sak är sålunda i regel olovligt förfogande. Om någon säljer en sak till en annan, åtager han sig därigenom skyldighet att utgiva egendomen till köparen. En säljare, som fått behålla egendomen i sin vård men sedermera säljer och utlämnar den till en annan eller konsumerar den, gör sig skyldig till olovligt förfogande. Utlämnar säljaren egendomen till förste köparen, kan han bliva att straffa för bedrägeri eller för oredligt förfarande enligt 21: 7 i förslaget, därest han med förtigande av det första köpet bedragit den andre köparen att betala köpeskilling eller förlett honom till någon förlustbringande