Den här sidan har korrekturlästs
189
Olovligt förfogande.
22: 4

disposition. Tvesalu av fastighet eller av värdepapper, deponerade hos tredje man, blir i regel icke att bedöma såsom olovligt förfogande utan såsom det i förslagets 6 § omtalade, med samma straff belagda brottet behörighetsmissbruk. Det är nämligen i sådana fall vanligen icke den faktiska

besittningen till egendomen utan den rättsliga behörigheten att förfoga däröver som missbrukas. Såsom olovligt förfogande skola däremot bedömas fall i vilka någon, som överlåtit äganderätten men behållit besittningen till en fastighet, förfogar över dess beståndsdelar. Såsom i motiveringen till 20: 7 i förslaget framhållits gör sig en fastighetsägare, som själv tillgodogör sig träd vartill han upplåtit avverkningsrätten åt annan, skyldig till olovligt förfogande, förutsatt att fastighetsägaren har kvar besittningen till skogsområdet; i annat fall blir fastighetsägarens åtgärd att anse som stöld.

Den tredje typen av olovligt förfogande avser sådan egendom som gärningsmannen fått i sin besittning med annan förbehållen ägande- eller säkerhetsrätt men som han i själva verket besitter mera för egen än för annans räkning. Skyldighet att utgiva egendomen är visserligen avtalad men gjord beroende av sådana villkor, att det för gärningsmannen framstår som det normala att han skall behålla egendomen. Kommittén tänker här främst på avbetalningsköp. Vid sådana köp brukar säljaren förbehålla sig äganderätten till det försålda tills köpeskillingen blivit gulden. Att kalla ett häremot stridande förfogande över egendomen från köparens sida förskingring är ej välgrundat, ty säljarens äganderätt år så uttunnad, att köparen med fog anser sig innehava egendomen mera för egen än för säljarens räkning. Däremot synes det rimligt att åt köparen utmäta ett lägre straff, för olovligt förfogande, därför att han brutit sitt åtagande att behålla egendomen till säkerhet för säljaren. Helt straffria böra emellertid sådana fall lämnas, i vilka säljarens förbehåll i själva verket icke syftat till att återfå godset utan blott till att kunna hota köparen med straff. I praxis hava ägarförbehåll frånkänts verkan, då köparen haft rätt att fritt förfoga över godset (se NJA 1932 s. 564, 1933 s. 133 och 1935 s. 152; jfr Erik Bergendal i SvJT 1936 s. 599 och 1939 s. 670 ävensom NJA 1908 s. 449 och 1932 s. 103 och 292). I den mån särskilda lagbestämmelser i ämnet erfordras, torde dessa böra bliva av civilrättslig art (jfr SOU 1938: 11). Avbetalningsköpares och med dem jämförliga personers straffrättsliga ställning bör givetvis icke bedömas efter de uttryck parterna använt i sitt avtal utan efter avtalets verkliga innebörd. Även om parterna betecknat avtalet som hyreskontrakt och köparens möjlighet att förvärva äganderätten till godset som en särskild, av vissa villkor betingad förmån, kan köparen icke straffas för förskingring utan blott för olovligt förfogande, såvida meningen i själva verket är att godset normalt skall stanna hos köparen.

Den som fått i besittning egendom, vartill äganderätt förbehållits eller tillförsäkrats annan, måste också sägas besitta egendomen mera för egen än för annans räkning, därest den först efter hans död skall utgivas till annan. Vad nu sagts gäller icke den som redan under sin livstid kan bliva skyldig utgiva egendomen, därest han icke erlägger bestämda periodiska avgifter