eller fullgör andra dylika åligganden: en sådan person, t. ex. en livstidsarrendator. besitter tydligen egendomen för annan. I)en som icke har annan skyldighet än att till sin död bibehålla egendomen oförminskad, t. ex. en fideikommissarie eller en testamentstagare med nyttjanderätt enligt 4 kap. 3–9 §§ testamentslagen, kan däremot sägas besitta egendomen för egen räkning. Han kan därför icke anses underkastad förskingringsansvar, men enligt kommitténs mening är det rättvist att han drabbas av straff för olovligt förfogande. om han gör av med något som bort finnas kvar åt den som efter honom skall tillträda egendomen. Från nu berörda fall bör noga skiljas att någon innehar egendom med fri förfoganderätt och annan blott tillförsäkrats rätt till vad som må finnas kvar, sedan den förres rätt upphört. Vid fri förfoganderätt kan tydligen något ansvar för olovligt förfogande ej ifrågakomma. Trots de i GB 6 kap. meddelade stadgandena till skydd för makes giftorätt, är denna rätt otvivelaktigt ej av beskaffenhet att åtnjuta straffskydd såvitt angår tiden innan giftorättsanspråket aktualiserats genom äktenskapets upplösning, hemskillnad eller boskillnad. Har åter så skett och egendomsgemenskap alltså uppkommit, måste det anses som olovligt förfogande, om ena maken sedermera minskar sitt giftorättsgods i sådan utsträckning, att den andre ej kan få ut sin giftorätt.
Den brottsliga gärningen består vid olovligt förfogande i åtgärd varigenom egendomen frånhändes målsäganden eller denne annorledes berövas sin rätt. Fråga kan vara om såväl rättsliga som faktiska förfoganden, men förfogandet skall innebära ett undandragande. Olovligt brukande behandlas i förslagets 7 §. Kravet att förfogandet skall innebära ett undandragande är icke uppfyllt genom den blotta omständigheten att en person som har annans egendom till försäljning därvid i något avseende frångår sina instruktioner. Vad de rättsliga förfogandena angår, måste dessa anses innefatta ett undandragande, även om deras verkan kan omintetgöras genom åberopande av den brottsliga gärningen. Tvesalu är sålunda straffbar, även om förste köparen kan frånvinna andre köparen egendomen.
Olovligt förfogande består oftast däri att gärningsmannen tillägnar sig en sak vartill äganderätt tillkommer annan. Emellertid är brottet icke ett tillägnelsebrott ur samma synpunkt som den man hittills lagt på stöld och förskingring, då dessa uppfattats som brott mot annans äganderätt. För att olovligt förfogande skall föreligga förutsättes nämligen enligt kommitténs förslag icke, att en rätt som åtnjuter skydd mot tredje man, en sakrätt, tillkommer målsäganden. Det är tillräckligt att äganderätt tillförsäkrats eller förbehållits honom genom bestämmelse, som är förpliktande för gärningsmannen. Enligt förslaget föreligger alltså vid tvesalu olovligt förfogande alldeles oavsett om äganderätten anses hava genom första avtalet gått över på köparen eller fortfarande vara kvar hos säljaren eller om både köpare och säljare betraktas såsom ägare; det brottsliga ligger i att säljaren bryter sitt åtagande att utgiva egendomen. Av vad nyss sagts framgår även att en ägare kan begå olovligt förfogande, om genom testamente eller på annat för honom förpliktande sätt blivit bestämt att äganderätten efter honom skall
