förtroendeförhållande mellan sysslomannen och hans huvudman. Det är naturligt att i detta moment av förtroende se ett för kriminaliseringen avgörande kännetecken. Enligt denna tankegång kan det vara motiverat, att sådana förpliktelser som åligga någon på grund av särskild förtroendeställning i viss utsträckning ställas under straffsanktion.
Vid utförande av denna tankegång bör förhållandet till ämbetsbrotten övervägas. I 25 kap. SL straffbeläggas för närvarande ett antal gärningar av ämbetsmän. Till stor del äro dessa sådana att de, därest de begås av annan än ämbetsman, medföra ansvar enligt andra lagrum i strafflagen. Vid sidan av de speciella straffbuden stadgas i 16 § ansvar för ämbetsman som på annat sätt uppsåtligen åsidosätter sin ämbetsplikt. Straffet är avsättning eller i lindrigare fall böter eller suspension. Att genomföra en liknande bestämmelse beträffande uppsåtligt åsidosättande av förpliktelser som åligga personer i privat tjänst stöter på det hindret, att avsättning i sådana fall bör ankomma på arbetsgivaren och icke på domstol. Ansvar för pliktförsummelse i privat tjänst eller uppdrag måste i stället utgöras av frihetsstraff eller böter. Det är en bestämmelse om sådant ansvar som gällande rätt innehåller i SL 22: 14. Den nuvarande ordningen innebär emellertid, att enahanda gärning understundom för ämbetsmän medför allenast avsättning eller suspension men för privatperson, förutom entledigande från befattningen enligt arbetsgivarens bestämmande, jämväl frihetsstraff eller böter. Denna olikhet synes icke motiverad. Det torde vara riktigare, att jämväl ämbetsmän underkastas ansvar av detta slag, där de begå gärningar som för privatanställda medföra sådant straff. Genom en bestämmelse som i viss utsträckning stadgar frihetsstraff eller böter för förtroendemissbruk oavsett huruvida gärningsmannen är anställd i offentlig eller enskild tjänst skulle enhetlighet uppnås på detta område. En sådan ansvarsbestämmelse skulle ock i sin mån vara ägnad att betona, att funktioner av samhällelig vikt tillkomma personer såväl i allmänna som i enskilda förtroendeställningar.
Vid uppställandet av ett enligt denna tankegång bestämt trolöshetsbrott torde böra fasthållas, att brottet skall vara ett förmögenhetsbrott. Det skulle nämligen komma att sakna fasta gränser, om man helt allmänt kriminaliserade uppsåtlig pliktförsummelse i anförtrodda angelägenheter. I brottsbeskrivningen bör därför upptagas ett skaderekvisit. Tillika synes böra fordras, att förtroendeförhållandet skall röra en ekonomisk angelägenhet. Utanför det här avsedda straffbudet torde sålunda böra lämnas sådana fall som att en sjuksköterska vanvårdar en patient eller att en förmyndare uraktlåter att sörja för att hans myndling erhåller tillbörlig utbildning.
Enligt den nu utvecklade tankegången har i första stycket av förevarande paragraf under beteckningen trolöshet mot huvudman stadgats ansvar för det fall att någon som på grund av förtroendeställning, evad det är i allmän eller enskild tjänst, såsom syssloman eller eljest, fått att för annan sköta ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln därav, missbrukar behörighet att företräda huvudmannen eller eljest sin förtroendeställning och därigenom skadar huvudmannen.
