Utom de båda fallen av dubbelkrav upptagas i andra punkten två fall, vilka icke äga någon motsvarighet i gällande rätt eller hos Thyrén. Missbruk av formell legitimation såsom borgenär till att utkräva icke existerande gäld kan förekomma även i annan form än den att någon ånyo kräver vad som redan betalts. Kommittén föreslår därför straff där någon fordrar betalning jämlikt handling som ej blivit utgiven, det vill säga som kommit ur gäldenärens hand utan att denne velat förplikta sig i det avseende varom fråga är. Någon har t. ex. skickat annan en växelaccept att användas vid en omsättning, men mottagaren missbrukar accepten till krav mot acceptanten. Det förekommer också att skuldförbindelser överlämnas såsom säkerhet att användas blott under viss förutsättning; att kräva på en sådan förbindelse i annat fall är behörighetsmissbruk. Liknande missbruk av bevisläge kan förekomma även på gäldenärens sida. Kommittén föreslår med hänsyn härtill, att det skall vara straffbart att mot krav åberopa kvitto som icke utgivits.
I de i andra punkten nämnda brottsfallen är gärningen fullbordad redan då krav framställts på grund av handlingen eller, såvitt angår åberopande av icke utgivet kvitto, bestritts med stöd av detta, oavsett om skada uppstått för medkontrahenten.
I SL 22: 12 första stycket stadgas straff för att utan lov bruka eller låta bruka vad annan tillhörer och det man i besittning haver. Beträffande olovligt brukande av fast egendom finnas flera straffstadganden i SL 24 kap.: i 1 § för den som olovligen bygger, gräver, plöjer, sår eller planterar å annans jord, i 8 § för den som olovligen släpper kreatur på annans ägor eller missbrukar betesrätt å samfälld mark samt i 11 § för den som tager olovlig väg. Bestämmelserna om fast egendom äro tillämpliga oavsett om gärningsmannen har egendomen i besittning eller ej.
I kommitténs förslag göres, av skäl som angivas i motiven till 20: 7, genomgående skillnad allt efter som brottet innefattar ett olovligt besittningstagande eller ej. I förra fallet tillämpas 20: 6, såvitt fråga är om fastighet jämte 20: 7. Stadgandet om olovligt brukande är endast tillämpligt på sådant som gärningsmannen har i besittning eller som han, på sätt i 22: 4 sista punkten avses, lovligen tager i besittning. Stadgandet är alltså tillämpligt på den som tager hittegods i besittning för att olovligen bruka det. Tänker han behålla godset för egen räkning, är emellertid gärningen att beteckna som olovligt förfogande enligt 22: 4. I motsats till sistnämnda paragraf gäller bestämmelsen om olovligt brukande såvitt angår lös egendom endast sak vartill äganderätt tillkommer annan men såvitt angår fastighet både mot annans äganderätt och mot annans brukningsrätt stridande olovligt brukande. Stadgandet är i princip icke tillämpligt på sådant olovligt brukande som innebär ett tillägnande av delar av vad som brukas. Det är alltså icke olovligt brukande utan förskingring eller olovligt förfogande att från en fastighet skörda eller eljest tillgodogöra sig vad som tillkommer
