annan. Om tillägnandet framträder som en oväsentlig biverkan av brukandet, såsom tillägnandet av gräs genom bete vid kreaturs utsläppande och av bensin vid färd med motorfordon, bör dock det hela betraktas som olovligt brukande.
För straffbarhet förutsättes dels att gärningsmannen brukar saken uppsåtligen, dels ock att han därigenom uppsåtligen eller av oaktsamhet vållar skada eller olägenhet. Härigenom vill kommittén begränsa tillämpningsområdet till de verkligen straffvärda gärningarna. huvudsakligen sådana genom vilka gärningsmannen åsidosätter den skyldighet att väl vårda godset som gäller beträffande såväl anförtrodd egendom (Hb 11: 1 och 12: 2) som hittegods (2 § lagen den 22 april 1938 om hittegods). Med skada åsyftar kommittén här liksom eljest förmögenhetsskada. Här är alltså närmast fråga om straffbeläggande av vållande till skada, ouppsåtlig skadegörelse som sker genom brytande av vårdnadsplikt. Emellertid synes gärningen straffvärd även om den lett till ringa eller ingen påvisbar skada, och kommittén fordrar därför ej att skada inträtt utan blott att olägenhet uppkommit. Olovligt brukande av kläder som lämnats till tvättning är till olägenhet, även om ingen nötning kan påvisas. Det är till olägenhet för en bilägare, om hans bil blivit använd till en långfärd när den inlämnats för reparation eller förvaring. Stundom kan väl ock ett betydande obehag räknas som olägenhet, såsom om en pantlånare olovligen låter sin hustru bära hos honom belånade familjesmycken.
Straffet för olovligt brukande är liksom i gällande lag allenast böter. Obetydliga fall behöva aldrig bliva föremål för allmänt åtal, ty enligt förslagets 10 § skall sådant åtal ske allenast då överåklagaren finner det vara ur allmän synpunkt påkallat.
Enligt SL 22: 19 första stycket medför underlåtenhet att så lysa fynd eller hittegods som i lag stadgat är böter till högst dubbla värdet av det hittade. Thyrén (III 2 §) upptager ett allmänt stadgande om straff för den som bryter mot föreskrifter rörande fynd eller hittegods; den närmare regleringen av hithörande frågor tänker sig Thyrén (III s. 121 f.) skola ske genom reformering av de civilrättsliga bestämmelserna. Nya civilrättsliga bestämmelser om hittegods hava numera tillkommit genom lagen den 22 april 1938 om hittegods (jfr justitiedepartementets P. M. 1937: 1). I fråga om fornfynd har nyligen framlagts ett förslag till reviderad fornminneslagstiftning (SOU 1938: 60).
Kommittén föreslår, att den som ej fullgör vad i lag är föreskrivet om skyldighet att tillkännagiva sak som han hittat eller av misstag eller tillfällighet fått i besittning skall straffas för fyndförseelse. Stadgandet avser både sak vartill äganderätten tillkommer annan och fynd vartill ägare ej finnes. Att olovligen tillägna sig sådant gods som tillhör annan skall emellertid enligt förslagets 4 § bestraffas som olovligt förfogande. I sådant fall är icke jämväl bestämmelsen om fyndförseelse tillämplig. En erinran