hava begått straffbar gärning, även om förvärvsutsikterna sedermera skulle slå fel och det därför efter någon tid visar sig att han är på obestånd. Den som är pliktig att utgiva periodiskt förfallande underhållsbidrag bör således utan att hemfalla under ansvar kunna bortgiva egendom, därest åtgärden med hänsyn till hans förvärvsmöjligheter är ekonomiskt försvarbar.
Enligt kommitténs förslag är brottet fullbordat, så snart gäldenären genom en såsom gäldenärsbrott angiven gärning orsakar eller förvärrar obestånd. Att de borgenärer som funnos vid gärningens förövande måhända sedermera erhålla full betalning bör icke fritaga gäldenären från ansvar, lika litet som en förskingrare äger att till sitt fredande från ansvar åberopa att det lyckats honom att efter gärningens förövande ersätta det förskingrade. Det är vidare uppenbart, att en transaktion kan vara straffbar såsom gäldenärsbrott, även om den bringas att återgå med tillämpning av återvinningsreglerna.
Detta betraktelsesätt medför konsekvenser för frågan om målsäganderätt vid ifrågavarande gäldenärsbrott. I hittillsvarande praxis har borgenär, som fått full likvid, ansetts ej vara behörig att tala å konkursförbrytelse (NJA 1891 s. 410, jfr 1904 s. 479). Emedan fullbordat gäldenärsbrott enligt vad nyss nämnts föreligger i och med att gäldenären genom gärningens förövande kommit på obestånd eller förvärrat sitt obestånd, äro de borgenärer som då funnos att betrakta såsom målsägande, oavsett huruvida de erhålla betalning eller ej. Icke heller bör deras målsäganderätt anses gå förlorad genom att de till äventyrs överlåta sina fordringar. Enligt kommitténs uppfattning är det ej uteslutet, att även de som förvärva dessa fordringar kunna bliva att anse såsom målsägande. Den som sedan brottet fullbordats, måhända med kännedom om gäldenärens obestånd och orsaken därtill, givit gäldenären kredit, kan däremot icke med fog göra anspråk på att få uppträda som målsägande (NJA 1913 s. 172).
Med den ståndpunkt kommittén intager i nu berörda hänseenden är det naturligt, att någon motsvarighet till SL 23: 6 icke upptagits i förslaget. Enligt nämnda lagrum skall den som gjort sig skyldig till ansvar för vårdslöshet mot borgenärer förklaras fri från allt ansvar härför, om han inför rätten styrker att han till fullo förnöjt sina fordringsägare. Denna bestämmelse, som således gäller endast en grupp bland brotten enligt SL 23 kap., är ägnad att ingiva principiella betänkligheter. Den innebär nämligen, att en åtalad brottsling kan genom släktingars eller vänners mellankomst friköpas från ansvar. I sin nuvarande utformning medför den även, att konkurs och åtal till och med medan de pågå kunna utnyttjas såsom påtryckningsmedel för att förmå närstående att träda emellan.
Vid sidan av skaderekvisitet skulle vid vissa gäldenärsbrott, om det beträffande andra förmögenhetsbrott i förslaget brukade schemat följdes, uppställas ett vinningsrekvisit. I de andra kapitlen upptages nämligen en brottstyp, enligt vilken gärningen innebär såväl skada som vinning så att gärningen innefattar förmögenhetsöverföring. De ifrågavarande gäldenärsbrottens egenartade beskaffenhet medför emellertid, att vinningsrekvisitet ej kan uppställas vid dem. Hithörande gärningar innebära nämligen, att gäldenären
