straffa en gäldenär för vilken som helst riskfylld transaktion. Det är uppenbart, att risken måste vara höggradig. Det är också tydligt, att storleken av den risk en gäldenär får taga är beroende av hans ekonomiska ställning i det hela. Det får ytterst ankomma på en prövning i det särskilda fallet, huruvida en gäldenär med viss åtgärd överskridit gränsen till det straffbara området, därvid med ledning av gängse åskådningssätt är att taga hänsyn till hans tillgångar, hans tidigare skulder och de nya skulder som han ådrager sig genom transaktionen. Såsom exempel på äventyrligt företag må nämnas ett fall ur rättspraxis, vars rätta bedömande enligt gällande lag var föremål för delade meningar: en person, som i det närmaste saknade egna medel, köpte samtliga aktier i ett försäkringsbolag och lånade, för att kunna erlägga köpeskillingen, så gott som alla bolagets disponibla tillgångar med påföljd att bolaget kom i konkurs (NJA 1923 s. 500).
Under första stycket i 3 § falla ej blott de nu angivna, närmare beskrivna förfarandena utan även varje "annan sådan åtgärda Härmed avses åtgärder som medföra verklig minskning av gäldenärens förmögenhet. De i 1 § första stycket angivna åtgärderna, att förstöra eller bortgiva egendom eller göra något som till sin följd därmed lika är, kunna alltså falla under gärningsbeskrivningen jämväl i 3 § första stycket. Sådana åtgärder skola bestraffas enligt 1 §, därest gäldenären uppsåtligen försätter sig på obestånd eller förvärrar sitt obestånd, men enligt 3 §, om det är av vårdslöshet som gäldenären framkallar eller förvärrar obestånd. Att icke uppsåt men väl vårdslöshet i detta hänseende kan läggas gäldenären till last torde emellertid vara mera sällsynt vid bortgivande eller förstörande än vid de i 3 § som exempel nämnda fallen.
På den subjektiva sidan kräves, att gäldenären uppsåtligen eller av vårdslöshet framkallar eller förvärrar obestånd. Själva de brottsliga handlingarna skola förövas uppsåtligen. Däri ligger krav på ett visst mått av insikt rörande gärningens ekonomiska innebörd. I det fall att gäldenär fortsätter sin rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen fordras sålunda, att gäldenären har klart för sig att rörelsen blir förlustbringande eller att han åtminstone misstänker detta och måste antagas hava velat fortsätta rörelsen, även om han vetat att den skulle gå med förlust. Enahanda mått av insikt fordras i de andra straffbelagda fallen, alltså t. ex. angående företags äventyrlighet. Det är alltså endast i förhållande till obeståndet som oaktsamhet är tillfyllest.
I andra stycket har upptagits en motsvarighet till bestämmelsen i 1 § andra stycket första punkten. Här åsyftas emellertid ej såsom i sistnämnda lagrum uppsåtlig gärning utan sådan som sker av grov vårdslöshet. Vid kapitelrubriken har anförts, att det ansetts påkallat att införa straffansvar för gäldenär som under konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs eller vid uppgörande av förteckning till utmätningsed av grov försumlighet underlåter att skaffa sig kännedom om sina tillgångar och skulder.
