I SL 23: 3 p. 4 stadgas straff för gäldenär som, sedan han kommit på sådant obestånd att han bort inse att han ej kan göra rätt för sig, gynnar någon borgenär till de övrigas förfång med betalning, pant eller annan säkerhet för fordran. som ej varit förfallen eller varför viss förfallotid ej varit utsatt och krav ej heller hos gäldenären skett. För ansvar förutsättes, att gäldenären sedermera kommer i konkurs eller att offentlig ackordsförhandling kommer till stånd.
Det synes kommittén vara väl motiverat. att det sålunda för vissa fall stadgas ansvar för gäldenär som betalar borgenärs fordran eller lämnar säkerhet för densamma, ehuru hans ställning är sådan att han bort avträda sin egendom till konkurs eller på annat sätt sörja för att även andra fordringsägare erhålla del av tillgångarna. En bestämmelse härom torde göra nytta ej blott för att motverka benägenhet hos en gäldenär att förfara illojalt utan även för att giva gäldenären stöd mot otillbörliga påtryckningar från borgenärerna. Den omfattning, i vilken hithörande åtgärder skola ådraga gäldenären ansvar, bör enligt kommitténs mening något utvidgas, vilket torde kunna ske utan att alltför stora krav ställas på gäldenärens förmåga och vilja att behandla sina borgenärer rättvist.
Det torde sålunda icke vara erforderligt att såsom enligt gällande rätt begränsa ansvaret till de fall, där gäldenär betalar eller ställer säkerhet för fordran som han ej varit skyldig att omedelbart betala. Även genom sådan åtgärd beträffande förfallen fordran kan gäldenär göra sig skyldig till straffvärd illojalitet, i det att övriga borgenärers utsikter till betalning därigenom minskas. Att göra skillnad i förevarande avseende mellan förfallen och icke förfallen gäld är för övrigt även av den orsaken mindre välgrundat, att det numera mycket ofta beträffande mera betydande fordringar träffas sådana anordningar att fordran förfaller när gäldenären råkar i ekonomiskt trångmål. I förslaget har den straffbara gärningen för den skull angivits så, att gäldenär betalar eller ställer säkerhet för borgenärs fordran och därigenom avsevärt förringar övriga borgenärers rätt.
Den i gällande rätt beträffande detta liksom övriga brott i 23 kap. upptagna förutsättningen, att konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs senare kommer till stånd, har icke heller ansetts behövlig. För begränsning av de straffbara fallen har det ansetts tillräckligt att förutsätta, att gärningen sker antingen då konkurs är förestående, vilket är första punktens fall, eller, därest gäldenären är bokföringsskyldig, då han enligt god köpmanssed uppenbarligen bort inställa sina betalningar, ett fall som behandlas i andra punkten. Rörande innebörden av uttrycket att konkurs är förestående hänvisas till vad ovan anförts beträffande samma uttryck i 1 § tredje stycket.
I subjektivt hänseende fordras uppsåt, omfattande alla objektiva rekvisit. Gäldenären skall alltså i första punktens fall inse, att konkurs är förestående samt att betalningen eller ställandet av säkerhet avsevärt förringar övriga borgenärers rätt eller också, om han ej förstår allt detta, inse möjligheten
