Den här sidan har korrekturlästs
233
Bokföringsbrott.
23: 5

stadgats, att bokföringsbrott ej må åtalas där ej gäldenären kommit i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar inom fem år från det brottet förövades.

Vad beträffar det fall att gäldenär begagnar vilseledande bokföring såsom medel för bedrägeri, förskingring eller oredlighet mot borgenärer, skall enligt 21: 3, 22: 3 och 23: 2 bedrägeriet, förskingringen eller

oredligheten i sådant fall kunna betraktas såsom grovt brott. Det avses att därmed angiva, att oriktig bokföring som allenast är medel för bedrägeri, förskingring eller oredlighet mot borgenärer icke skall föranleda tillämpning av förevarande paragraf. Av sakens natur torde följa, att vid svindleri medelst oriktig bokföring, som endast är medel för svindleriet, på enahanda sätt allenast 21: 9 och icke tillika förevarande paragraf skall tillämpas. Däremot är det, såsom framgår av straffskalorna, förevarande paragraf och icke 12: 5 b eller 6 som skall tillämpas, om en gärning uppfyller förutsättningarna för ansvar såväl för bokföringsbrott som för intelektuell handlingsförfalskning. Vid materiell förfalskning av handelsböcker, inbegripet förstörande av sådana böcker, kunna emellertid både 12: 4 eller 12: 5 a och förevarande paragraf bliva att tillämpa.


6 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelse om straff för försök till vissa gäldenärsbrott, vid vilka den brottsliga gärningens beskaffenhet lämnar utrymme för försöksstraff, nämligen de brott som behandlas i 1 § tredje stycket. Till motivering av bestämmelsen må framhållas, att det skulle vara föga tillfredsställande, om försök att bortföra egendom ur riket, därest det upptäcks och förhindras – kanske först vid gränsen – skulle lämnas utan straffrättslig reaktion, då enligt förslaget ansvar för fullbordat brott skall inträda om försöket lyckas. Det synes också vara välgrundat att stadga straff för konkursgäldenär som söker men ej lyckas tillgripa egendom från konkursförvaltningen eller tillgodogöra sig egendom vilken han fått omhänder för konkursboets räkning; sådana fall te sig ej olika försök till stöld eller förskingring, vilka enligt förslaget äro straffbelagda.


7 §.

I de brottsbeskrivningar, som lämnas i de särskilda paragraferna i förevarande kapitel, har subjektet vid brottet genomgående angivits vara en gäldenär. Vid kapitelrubriken har närmare utvecklats, hurusom kommittén därmed har velat angiva att straffbestämmelserna i 23 kap. avse gärningar stridande mot den hänsyn som hör visas fordringsägare. För att brott enligt detta kapitel skall föreligga kräves därför, att ett gäldenärsförhållande består. Däremot kan icke fordras, att gärningen förövas av gäldenären själv.

Att ett gäldenärsbrott måste kunna föreligga ehuru gäldenären själv icke företagit någon gärning som omtalas i förevarande kapitel ligger i öppen dag i de fall där gäldenären är ett särskilt bildat rättssubjekt. Det är sålunda tydligt, att dettas organ höra underkastas sådant ansvar för sina