handlingar. Liknande måste gälla i vissa fall där gäldenären är en fysisk person. Att en legal ställföreträdare., t. ex. en förmyndare, företager en i kapitlet såsom brottslig angiven handling måste sålunda kunna konstituera ett gäldenärsbrott. Jämväl i andra fall där en gäldenär företrädes av annan person bör en gärning av den senare vara tillräcklig. Att en förtroendeman som har att självständigt sköta gäldenärens affärer avhänder denne egendom såsom i 1 § angives bör sålunda otvivelaktigt anses konstituera gäldenärsbrott, oaktat gäldenären själv ej medverkat. Vad nu sagts överensstämmer med vad som utvecklats beträffande vissa av de i trolöshetskapitlet behandlade brotten (se motiven till nämnda kapitels rubrik). Det torde gälla enligt sakens natur och kräver icke någon uttrycklig föreskrift.
Bestämmelsen i SL 23: 11 att styrelseledamot eller annan som är satt att leda bolags eller förenings angelägenheter och som förbryter sig mot dess borgenärer skall straffas som vore han gäldenär, är sålunda enligt kommitténs mening varken tillräckligt omfattande eller behövlig.
Ett gäldenärsbrott synes emellertid böra anses föreligga även i andra fall där någon för gäldenärens räkning företager en såsom sådant brott betecknad gärning. Om exempelvis gäldenärens hustru bortgiver honom tillhörig egendom som hon har i sin besittning, bör hon kunna straffas för gäldenärsbrott. Ett annat exempel är, att en hos gäldenären anställd bokförare denne ovetande för oriktiga böcker utan att gäldenären kan göras ansvarig för försummad tillsyn. Om i sådana fall gäldenärsbrott icke ansåges föreligga, skulle förfarandena i avsevärd utsträckning vara straffria, något som skulle innebära en kännbar lucka i straffskyddet. Vad angår Särskilt bildade rättssubjekt torde det icke böra ankomma allenast på den privaträttsliga organställningen. Även den som, utan att intaga sådan ställning att han genom rättshandling kan förplikta den juridiska personen, likväl självständigt handlar för denna bör anses kunna begå gäldenärsbrott. Med hänsyn till det anförda synes det motiverat att intaga den ståndpunkten, att gäldenärsbrott föreligger oavsett huruvida gärningen företages av gäldenären själv eller av annan som intager sådan ställning att han kan handla i gäldenärens ställe. Detta bör gälla vare sig denna ställning anförtrotts honom av gäldenären eller han utan dennes anmodan ingriper för att tillvarataga hans angelägenheter. På liknande sätt är det enligt kommitténs förslag för bedrägeriansvar tillräckligt i förevarande avseende, att den vilseledde har möjlighet att företaga en disposition med omedelbar verkan för annan. För att giva uttryck åt den anförda ståndpunkten har i första stycket upptagits en bestämmelse av innehåll, att om någon som är i gäldenärs ställe begår gärning som i kapitlet sägs, han skall straffas som vore han själv gäldenär.
Bestämmelsen är avfattad med tanke på det fall, att gäldenären själv icke förövat någon gärning som avses i kapitlet. Har han däremot gjort sig skyldig till sådan gärning, kan han naturligtvis icke undgå ansvar för denna genom att åberopa att någon som är i hans ställe medverkat. I ett sådant fall bliva båda att straffa. För gäldenären kommer därvid gärningsmannaansvar i fråga i större utsträckning än fallet är vid brott i allmänhet. Att
