bör alltså brott, som är förövat innan nya lagen blivit gällande men för vilket dessförinnan straff ej är bestämt genom dom som vunnit laga kraft eller ej varder överklagad, straffas efter nya lagen, om det straff, som bör ådömas efter samma lag, är lindrigare än det som i äldre lag eller författning varit stadgat för brottet. I överensstämmelse med 12 § samma förordning böra reglerna om återfall i 4: 14 av kommitténs förslag vinna tillämpning, ändå att straffet för förra brottet varit ådömt efter äldre lag eller författning. Vad angår sammanträffande av brott böra, i anslutning till principen i 11 § 1864 års förordning, de genom förslaget upphävda SL
20: 8 och 9 icke vidare tillämpas utan de allmänna reglerna gälla även med avseende på äldre brott. Vid ådömande jämlikt nya lagen av gemensamt straff för brott, som förövats före dess ikraftträdande, torde domstolarna utan annat stöd än grunderna för 5 § 1864 års förordning iakttaga att, såsom i 4 punkten av övergångsbestämmelserna till 1938 års konkurrenslagstiftning uttalats, brotten ej må föranleda högre straff än vad därå efter äldre lag kunnat följa.
Punkt 1.
Lagen angående ocker ersättes genom 21: 5 i kommitténs förslag.
Punkt 2.
Regeln att hänvisning till äldre rätt i stället skall anses avse motsvarande bestämmelse l denna lag gäller även övergångsbestämmelserna. Sålunda får exempelvis den i 37 § lagen om gemensamhetsfiske gjorda hänvisningen till allmänna strafflagen anses avse punkt 4 i övergångsbestämmelserna.
Punkt 3.
Den i sista stycket av SL 22: 14 upptagna bestämmelsen om straff för förledande till oskälig rättegång synes icke hava sin rätta plats tillsammans med förmögenhetsbrottet trolöshet mot huvudman. Då det kan ifrågasättas, om stadgandet i sin nuvarande form överhuvud bör bibehållas på någon plats i strafflagen eller om frågan bör lösas i annat sammanhang, har kommittén tillsvidare upptagit stadgandet oförändrat i en övergångsbestämmelse. Frågan torde komma att beaktas vid den allmänna processreformen (jfr 9 kap. i processlagberedningens förslag till rättegångsbalk, SOU 1938: 43 och 44).
Punkt 4.
Såsom i redogörelsen för kommitténs arbetsuppgifter påpekats (s. 28) har kommittén, då bestämmelserna om olovlig jakt nyligen från SL 24 kap. överflyttats till jaktlagen, lämnat dessa bestämmelser väsentligen orubbade. Tydligt är att bestämmelserna om olovligt fiske böra placeras efter samma grunder som bestämmelserna om olovlig jakt. Man har att välja mellan att i båda fallen upptaga bestämmelserna i strafflagen (i kommitténs
förslag lämpligen i 20 kap. närmast efter 7 §) eller att hänvisa dem till jakt- och
