vunnits över det sätt varpå arbetet på en mera omfattande strafflagsreform lämpligen bör fullföljas och i vilka delar en fortsatt omarbetning främst är påkallad. Att man nu skulle uppskjuta vidare lagstiftning inom straffrättens område i avvaktan på ett förslag, som till sin omfattning skulle motsvara hela den nuvarande strafflagen och som i ett sammanhang skulle bliva föremål för statsmakternas prövning, torde av flera skäl icke böra ifrågakomma. I stället torde man böra successivt genomföra den avsedda strafflagsreformen, varvid arbetet naturligen främst bor inriktas på sådana områden, där ett mera trängande reformbehov föreligger.
Ett sådant område är enligt en allmänt omfattad mening förmögenhetsbrotten. Det torde icke vara nödvändigt att i detta sammanhang närmare ingå på de brister som vidlåda den svenska strafflagstiftningen i förevarande del. Här må allenast erinras om några av de bestämmelser avseende skilda grupper av förmögenhetsbrott, där behovet av en reformering främst gör sig gällande. Det må
sålunda nämnas att straff för tjuvnad inträder endast då det tillgripna föremålet har s. k. marknadsvärde. Ett tillgrepp av aktie, växel, check, sparbanksbok och liknande fordringsbevis blir därför i vissa fall icke straffbart såsom tjuvnad. Det praktiskt betydelsefulla problemet hur det fall straffrättsligt skall bedömas, då en syssloman obehörigen förfogar över penningar, vilka i och med mottagandet övergått i sysslomannens ägo, är föremål för mycket delade meningar. Vidare må framhållas att enligt den svenska strafflagen – i motsats mot t. ex. den danska – s. k. allmänfarligt
bedrägeri t. ex. i form av oriktiga uppgifter angående bolags, föreningars eller dylika företags ekonomiska ställning icke är straffbart redan i och med att de oriktiga uppgifterna lämnas. Krav på en omarbetning av straffbestämmelserna för ocker har ofta framförts, senast genom en riksdagsskrivelse innevarande år. Någon straffbestämmelse för sådana vinningsbrott som förövas medelst missbruk, utanför sysslomannaskap, av behörighet att rättsligt förfoga över annans förmögenhet finnes ej. Ett område inom förmögenhetsbrotten som är i stort behov av reformering år vidare konkursbrotten. Mot de nuvarande straffbestämmelserna har anmärkts bland annat att brottsbeskrivningarna på flera ställen förete påtagliga luckor samt att gränserna mellan de särskilda handlingstyper, vilka ingå under bedrägeri, oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer, i flera avseenden äro ovissa eller flytande. Vidare må framhållas att olika meningar gjort sig gällande i avseende på frågan vilket uppsåt som skall ha förelegat hos gärningsmannen för att straff skall inträda för konkursbedrägeri. Slutligen är att märka att man från flera håll ifrågasatt, om den nuvarande systematiseringen av konkursbrotten är tillfredsställande, och om det icke vore lämpligare att särskilja de materiella konkursbrotten från de rent formella bokföringsbrotten. I sammanhang härmed har det gamla önskemålet framförts att en allmän straffbestämmelse i fråga om intellektuell handlingsförfalskning införes.
Enligt min mening bör, såsom redan antyddes i årets statsverksproposition, en utredning nu komma till stånd beträffande ändrad lagstiftning om förmögenhetsbrotten. Härför talar även den omständigheten att lagberedningen, som för närvarande verkställer utredning av frågan om en reform av aktiebolagslagstiftningen, därvid har att taga ställning till vissa spörsmål, vilka nära sammanhänga med utformningen av strafflagsbestämmelser avseende vissa förmögenhetsbrott."
Kommitténs arbetsuppgifter hava sålunda omfattat ej blott de av Thyrén i
hans utkast III och IV behandlade förmögenhetsbrotten – förskingring,
hittegodsdelikt, tjuvnad, rån, utpressning, åverkan och bodräkt samt bedrägeri.
ocker, trolöshet, ägares kränkning av pant- och retentionsrätt, olovligt
försäljande av annans sak, dubbelkrav m. m. – utan även av Thyrén icke
behandlade brott, framförallt konkursbrotten. Det område kommittén
behandlat motsvarar i huvudsak 20–24 kap. i gällande strafflag.
