mån åter meningen är att konfiskera eller förebygga vinning av brott synes den rätta formen vara en särskild konfiskationspåföljd. Frågan härom torde kunna upptagas av strafflagberedningen i samband med den beredningen ålagda uppgiften att uppdraga gränserna för användningen av bötesstraffet.
Förutom i den nyssnämnda formen, indragning av brottslig vinning, kan konfiskationspåföljd vid förmögenhetsbrotten ifrågakomma framför allt i form av förverkande av brottsverktyg. Frågan om sådant förverkande har kommittén allenast såtillvida ansett sig kunna lösa i förevarande sammanhang, att kommittén i paragrafen, om olovlig befattning med stöldverktyg en bestämmelse om att verktyget må förklaras förverkat. Allmänna regler om förverkande äro visserligen av behovet påkallade men höra icke hemma bland bestämmelserna om de särskilda förmögenhetsbrotten utan i strafflagens allmänna del.
Den norska straffelovkomiteen har vidare framfört tanken att i vidgad omfattning införa mistning av näringsrätt som påföljd av förmögenhetsbrott. Denna tanke bör enligt kommitténs mening icke prövas i förevarande utan i ett allmännare sammanhang, varvid även är att beakta det i strafflagberedningens direktiv uttalade önskemålet att underlätta brottslingars återinförande i samhällslivet.
I fråga om straffens användning möter först spörsmålet, huruvida befogenhet bör tillerkännas domstol att efter vissa regler fria från straff eller utmäta straff under de för brottet stadgade straffminimum. Denna fråga, vilken Thyrén behandlat vid de särskilda brotten (se t. ex. III 2, 10 och 18 §§ samt IV 11 §), har kommittén icke upptagit till prövning, då den enligt strafflagberedningens direktiv skall bliva föremål för dess övervägande.
Beträffande straffmätningen inom de särskilda straffskalorna kan ledning hämtas ur de exempel som kommittén på olika ställen angivit på vad som skall beaktas vid bedömande huruvida ett brott är grovt eller ej. Dessa exempel, vilka upptagits i beskrivningen av de grova brottsfallen men tydligen äro av vikt för straffmätningen beträffande brott i allmänhet, hänföra sig till sättet för brottets förövande,värdet av brottsobjektet eller andra omständigheter vid brottet. Endast betydelsen av omständigheter vid brottet har ansetts lämpligen kunna regleras i de särskilda straffbuden; omständigheter i brottslingens person böra däremot enligt kommitténs mening upptagas till behandling i strafflagens allmänna del. Bland de ur straffrättslig synpunkt betydelsefulla omständigheter som icke röra brottet utan brottslingens person märkes framförallt brottslighet, som denne ådagalagt annorledes än genom det ifrågavarande brottet. Att yrkes- eller vanemässig brottslighet föreligger är av särskild betydelse för bedömande av vissa förmögenhetsbrott, t. ex. ocker och tjuvgömmeri. Uppställes en regel om yrkes- eller vanemässighet som straffskärpningsgrund, framställer sig emellertid frågan. hur en sådan regel förhåller sig till reglerna om återfall och sammanträffande av brott. Att ingå på en reglering av detta ämne skulle föra utanför kommitténs uppgift.
Frågan om återfall har kommittén däremot haft anledning att
