upptaga till närmare prövning. Strafflagens nuvarande återfallsbestämmelser avse ett fåtal brottsarter, nämligen stöld, snatteri, inbrott, rån och rånförsök, och skärpt straff inträder blott under vissa noga angivna formella förutsättningar. Äro dessa förutsättningar för handen, inträder emellertid ett synnerligen strängt ansvar. Frånsett återfallets inverkan på brottsrubriceringen – snatteri kan på grund av återfall bliva att beteckna som stöld – drabbas tjuvar i regel av ett för varje ny resa alltmer stegrat straff, som kan gå utöver straffmaximum för första resan kvalificerat brott. Genom lagstiftning år 1937 (se SOU 1935: 68 s. 87 f. samt Kungl. Maj:ts av riksdagen bifallna prop. 1937: 187 s. 95 f.) hava visserligen återfallsstraffen sänkts i samband med att möjligheterna att döma till internering ökats, men i princip är återfallsinstitutet oförändrat. Tjuvarna, vilka ofta äro i intellektuellt och ekonomiskt hänseende sämre rustade i kampen för tillvaron än exempelvis bedragare
och förskingrare, sättas i en strängare behandlad särklass; om en för stöld straffad person stjäl en sak av ringa värde, dömes han för högre resa stöld – ej för snatteri – till straff, som ej sällan vida överstiger en storsvindlares eller storförskingrares.
Tidigare fanns för denna ordning en saklig grund däri, att de långa återfallsstraffen fyllde den uppgift att oskadliggöra de oförbätterliga återfallsförbrytarna, som numera tillgodoses genom särskilda skyddsåtgärder, internering och, i fråga om psykiskt abnorma, förvaring. I den mån återfallsstraffet icke längre har till uppgift att hindra oförbätterliga från att begå brott genom att hålla dem inspärrade, kunna reglerna om återfall göras både mindre stränga och mindre invecklade. Och eftersom en återfallsskärpning kan vara påkallad även vid andra förmögenhetsbrott än tjuvnadsbrott samt något förmildrande icke ligger däri, att den som straffats för förmögenhetsbrott av viss art därefter övergår till andra arter av brottslig förvärvsverksamhet, föreslår kommittén en sådan utvidgning av återfallsinstitutets tillämpningsområde, att alla förmögenhetsbrott göras återfallsgrundande i förhållande
till andra sådana. Verkan av återfall föreslås däremot inskränkt till att straffet – utan att brottets rubricering påverkas – skärpes inom den ordinära latituden för grovt brottsfall. Samtliga strafflagsbestämmelser om återfall, utom 5: 4 som bibehållits oförändrad, hava i kommitténs förslag inrymts i 4: 14, vid vilken paragraf kommittén återkommer till bestämmelsernas närmare innebörd. Då strafflagens nuvarande återfallsbestämmelser uteslutande röra förmögenhetsbrott, har kommittén ansett sig å ena sidan vara oförhindrad att sålunda uttömmande reglera denna allmänstraffrättsliga fråga men å andra sidan sakna anledning att överväga frågan om återfallsbestämmelser vid andra brott än förmögenhetsbrott. (Jfr SOU 1923: 9 s. 337–346 samt Thyrén III s. 22, 32, 33 och 112.) I den mån SL 4: 14 för närvarande har återverkan på tolkningen av specialstraffrättens återfallsbestämmelser, bör detsamma gälla lagrummet i dess nya lydelse.
Straffets bestämmande vid sammanträffande av brott (brottskonkurrens) har
reglerats genom lagstiftningen den 3 juni 1938. Såsom huvudregel gäller, att domstolarna skola bestämma ett gemensamt straff för hela
