den föreliggande brottsligheten efter dess grad och art (se SOU 1937: 24, k. prop. 1938: 191, NJA II 1938 s. 486 f. samt justitiedepartementets promemorior 1939: 1). Vid sidan av de allmänna bestämmelserna hava emellertid de särskilda konkurrensreglerna om tjuvnadsbrott i 20: 8 och 9 vid
1938 års lagstiftning bibehållits. Den som på en gång lagföres för flera stölder, stöld och inbrott eller sådant brott och snatteri skall alltså straffas såsom för en stöld eller ett inbrott, och straffet må förhöjas till straffarbete i ett år utöver den för det svåraste fallet bestämda högsta strafftiden. Flera snatterier skola bedömas som en stöld, om det tillgripnas sammanlagda värde överstiger 30 kronor, eljest som ett snatteri. Detta innebär, att i SL 20 kap. ingen saklig ändring vidtogs i de äldre konkurrensreglerna; det ansågs, att deras borttagande kunde medföra vissa mindre lämpliga återverkningar, särskilt vid återfall, och att resultatet av kommitténs utredning borde avvaktas (se k. prop. 1938:&nsbp;191 s. 60) Kommitténs förslag torde, särskilt med hänsyn till att återfallsinstitutet fått en generell utformning samt att den fixa värdegränsen mellan stöld och snatteri slopats, utesluta de befarade återverkningarna av de speciella konkurrensreglernas borttagande. Skäl synas dock kunna anföras för ett särskilt strängare bedömande av flera likartade förmögenhetsbrott, som vart för sig avse små belopp men sammanlagt ett större värde. Kommittén har i detta hänseende övervägt att införa möjlighet till straffarbetsstraff vid sammanträffande av förmögenhetsbrott, vilka vart för sig icke kunna förskylla strängare straff än fängelse. Emellertid skulle detta strida mot en av principerna i den så nyligen antagna lagstiftningen om sammanträffande av brott. Kommittén har därför avstått från att föreslå någon motsvarighet till nuvarande 20: 8 och 9 eller eljest någon speciell konkurrensregel. Förmögenhetsbrotten skola alltså enligt förslaget i allo vara underkastade de allmänna konkurrensreglerna. De praktiska svårigheterna att fastställa brottens antal, t. ex. vid stöld i flera rum i en bostads- eller hotellvåning, torde icke innebära något avgörande hinder häremot, eftersom för de nya konkurrensreglernas rätta tillämpning icke nödvändigt kräves att brottens antal exakt bestämmes; en avsevärd lättnad medför också härvidlag slopandet av den fixa värdegränsen mellan stöld och snatteri. Förslaget lägger ej hinder i vägen för att till stöldbrotten utsträcka det nu beträffande andra brott förekommande bruket att i utslaget besvara frågan huruvida det föreligger ett eller flera brott endast genom domsmotiveringen och citerande av SL 4: 1; oavsett om en eller flera stölder begåtts kan själva domslutet skrivas så, att vederbörande jämlikt tillämpliga lagrum dömes för stöld till visst straff. Anmärkas må, att flera snatterier visserligen aldrig enligt förslaget kunna övergå till en stöld men att naturligtvis i en serie stöldbrott bedömandet av varje särskilt brott kan påverkas av de övriga brotten. Ett brott som sett i och för sig ter sig som ett snatteri kan med hänsyn till att det ingår i en sådan serie höra betecknas som stöld. Ofta bliva nog alla brotten i en serie att i fråga om svårhetsgrad bedöma efter summa paragraf, om nämligen olikheterna mellan de enskilda fallen äro
att uppfatta som tillfälliga. Då fråga är om helt olika fall. t. ex.
