Den här sidan har korrekturlästs
34
Sammanträffande av brott.

inbrottsstöld i en bank och tillgrepp av några äpplen i en trädgård, bör emellertid ansvar för grov stöld och för snatteri ådömas samtidigt.

Frågan om den återverkan som bestämmelserna om komplicerade brott i strafflagens speciella del utöva på lösningen av vissa konkurrensfrågor kommer genom kommitténs förslag i flera hänseenden i förändrat läge. Som exempel må framhållas, att förslaget beträffande grova brottsfall upptager straffbud. på grund av vilka reglerna om straff för förfalskning vida mera sällan bliva tillämpliga i konkurrens med bestämmelserna om förmögenhetsbrott. Om en förfalskning användes såsom medel att föröva eller dölja ett förmögenhetsbrott, t. ex. ett bedrägeri eller en förskingring, skola sålunda enligt förslaget i regel tillämpas allenast bestämmelserna om sistnämnda brott. Detta blir emellertid att bedöma som grovt på grund av den straffskärpande omständighet som förfalskningen innebär.

En allmänstraffrättslig fråga, som kommittén övervägt utan att likväl finna anledning att föreslå någon lagändring, är den som avser fleras deltagande i brott. Svensk rätt intager den ståndpunkten, att en bestämd skillnad göres mellan gärningsmannaskap och andra närmare specificerade former av medverkan, straffbara endast såsom delaktighet i gärningsmannens brott. Enligt de norska och danska strafflagarna äro däremot alla till brott medverkande i princip straffbara enligt de särskilda straffbuden utan åtskillnad mellan gärningsmannaskap och delaktighet; vid särskilda brott har emellertid viss medverkan lämnats straffri, varjämte en allmän möjlighet till straffnedsättning gäller för mindre straffvärd medverkan. Frågan om att övergå till den i våra grannländer rådande ordningen kan det emellertid icke tillkomma kommittén att överväga; strafflagskommissionen ansåg sig kunna utforma sitt förslag i huvudsaklig överensstämmelse med den gällande rätten med särskilt tillägg att försök till anstiftan skulle vara straffbart (SOU 1923: 9 s. 208–246). Beträffande försök till anstiftan hava särskilda sakkunniga framlagt förslag i ett innevarande år avgivet betänkande om försökets straffbarhet (SOU 1940: 19).

Den i svensk rätt härskande uppfattningen att straffbar delaktighet förutsätter straffbart gärningsmannaskap från annans sida föranleder icke därtill, att alla bliva straffria, om den som utfört gärningen är det på grund av exempelvis sinnessjukdom, tvång eller villfarelse. Den som förorsakat att han begått gärningen kan straffas såsom medelbar gärningsman. Om någon säljer annans egendom till en tredje, som i god tro bortför den från ägaren, föreligger stöld i medelbart gärningsmannaskap; straff för stöld har också blivit ådömt i sådant fall (NJA 1939 s. 324). Däremot har det i praxis bedömts som bedrägeri, då en person svikligen förlett en annan att utlämna sak tillhörig en tredje (NJA 1911 s. 13, 1912 not. B 815; jfr Sterzel, Bedrägeribrottet s. 45 och 46). Thyrén (IV s. 145) vill icke bedöma dylika fall som bedrägeri utan som medelbart gärningsmannaskap till det brott, vartill den vilseledde skulle hava gjort sig skyldig, om han uppsåtligen begått rättskränkningen. Emellertid begår tydligen exempelvis den som bedrager sig till