Den här sidan har korrekturlästs
42
Förmögenhetsbrottens allmänna kännetecken.

I Thyréns utkast har däremot en grupp av brott sammanförts under beteckningen förmögenhetsbrott. De brott som räknats dit innefatta enligt Thyrén antingen angrepp på bestämda förmögenhetsrättigheter eller på förmögenheten såsom ett helt (III s. 7 f.). Thyrén belyser sin tankegång på i huvudsak följande sätt. Den som narrar en person t. ex. till ett ofördelaktigt inköp angriper icke därmed någon denne tillhörig förmögenhetsrättighet men skadar hans förmögenhet i det hela. Angrepp mot en

bestämd förmögenhetsrättighet åter innebär visserligen i regel, men icke alltid, en därav härflytande fara eller skada för förmögenheten såsom ett helt. Stöld och förskingring, sådana de förekomma i svensk rätt, äro exempel på sådana angrepp mot förmögenhetsrättigheter, vilka alltid på samma gång utgöra angrepp på förmögenheten i sistnämnda mening. Men olovligt tillägnande av främmande sak mot avlämnande av fullgod ekvivalent utgör exempel på angrepp mot en bestämd förmögenhetsrättighet, vilket icke tillika kan sägas vara riktat mot förmögenheten såsom ett helt. Bristen på överensstämmelse mellan förmögenhet och förmögenhetsrättigheter beror till en del därpå, att man bygger begreppet förmögenhet på värde, under det att beteckningen förmögenhetsrättighet givits med hänsyn till att dithörande rättigheter gemenligen, ehuru icke alltid, äro verkliga förmögenhetsbeståndsdelar och sålunda hava värde. Till annan del beror den bristande överensstämmelsen på en motsättning mellan totalt och partiellt betraktelsesätt. Då en handling bedömes med hänsyn till sin betydelse för förmögenheten i dess helhet, tages nämligen hänsyn till att orsakandet av ett minus på en punkt kan uppvägas av ett plus på en annan punkt.

Enligt Thyrén äro förmögenhetsbrotten en underavdelning inom en grupp av brott, vilka han uppfattar såsom riktade mot enskild. Sidoordnade med dessa brott äro enligt honom brott mot staten och brott mot allmänheten (Principerna för en strafflagsreform II s. 27 f.). Denna indelning har skett med hänsyn till de intressen, mot vilka brotten omedelbart rikta sig. För att belysa indelningsgrunden anför Thyrén, att förfalskningsbrotten i äldre rått merendels uppfattades såsom riktade mot den eller dem som riskerade att lida förlust genom det falska bevismedlet. Småningom ställdes man emellertid inför sådana fall som det att en person, vilken betalat sin skuld men icke fått kvitto eller ock förlorat detta, själv falskeligen skrev ett kvitto i fordringsägarens namn för att därmed möta ett orättmätigt krav av denne att ånyo utfå beloppet. En dylik förfalskning kunde icke anses kränka dens rättighet mot vilken papperet användes, eftersom fordringsägaren ingen rätt hade att få sin fordran betald två gånger. Icke förty ansågs förfalskningen böra bestraffas, och fråga uppstod då, mot vem ett dylikt förfalskningsbrott skulle anses riktat. Därvid fann man, att brottet varken riktade sig mot någon enskild eller mot staten utan mot alla medborgare i gemen.

Kommittén ansluter sig i huvudsak till den gränsdragning Thyrén gjort kring begreppet förmögenhetsbrott. I likhet med Thyrén finner kommittén den sammanhållande synpunkten vid uppställande av en sådan brottsgrupp böra vara. att handlingen omedelbart riktar sig mot annans förmögenhet.