ehuru rättshandling som åstadkommits genom handlingen är ogiltig på grund av att den tillkommit genom brott. Bedrägeri har sålunda ansetts begånget redan i och med att någon genom bedrägliga uppgifter förmått annan att teckna sig såsom utställare och endossent på en växel (NJA 1937 s. 185). Likaså har trolöshet mot huvudman ansetts föreligga i och med att en försäljningsfullmakt som var återkallad begagnats av fullmäktigen till slutande av ett för huvudmannen ofördelaktigt avtal (NJA 1911 s. 332). Utan hinder av att den rättshandling som gärningsmannen avsåg att bringa till stånd i båda dessa fall var ogiltig, ansågs i båda fallen, att rättshandlingens tillkomst var tillräcklig för att fullbordat brott skulle föreligga. Någon ersättning kunde däremot icke komma i fråga, då det icke uppstått skada i den mening begreppet äger inom skadeståndsrätten.
Det är vidare tydligt, att stöld föreligger även om det stulna återställes till ägaren. Fullbordad stöld föreligger till och med om tjuven gripes på bar gärning.
Beträffande förskingring har motsvarande fråga tidigare varit föremål för meningsskiljaktighet Enligt SL 25: 11, som handlar om ämbetsmannaförskingring, skall ämbetsman, som gitter genast ersätta det förskingrade eller ställa sådan säkerhet därför att någon skada ej kan komma av gärningen, allenast dömas till avsättning och icke därjämte till allmänt straff. I anslutning till detta stadgande har gjorts gällande, att ansvar för förskingring i andra fall, åtminstone såvitt angår penningar och andra fungibla saker, ej kan ådömas om det förskingrade blivit ersatt. Så sent som i samband med att förskingring år 1923 lades under allmänt åtal framträdde denna uppfattning i ett utlåtande av justitiekanslern. Ändamålet med den då ifrågavarande reformen var att undanröja den olikhet inför lagen, som följde av att målsäganden hade befogenhet att avgöra huruvida åtal skulle ske. Förskingrare, som hade förmögna släktingar eller vänner, kunde nämligen icke sällan undgå åtal genom att dessa helt eller delvis täckte det förskingrade på villkor att målsäganden avstode från att angiva brottet. Justitiekanslern riktade mot den föreslagna reformen den anmärkningen, att själva brottet bortfölle om det förskingrade ersattes. Han anförde sålunda, att önskemålet om rättvisans oberoende av ekonomiska hänsyn aldrig kunde helt uppnås genom åtalsrättens utsträckning, då enligt svensk rätt förskingringsbrott icke ansåges föreligga, därest den som förfogat över annans penningmedel kunde i rätt tid återbetala dem, oavsett om detta ernåddes blott genom vänners mellankomst, genom en konjunkturvinst eller genom annan tillfällighet. Häremot erinrade justitieministern, att den omständigheten att medlen blivit ersatta allenast torde äga betydelsen av ett indicium för att gärningsmannen redan vid tillgreppet haft vilja och förmåga att göra rätt för sig. Där så varit förhållandet, vore tydligen förskingringsansvar uteslutet, men om det ådagalades att den tilltalade endast genom utomståendes mellankomst eller annan tillfällighet satts i stånd att gottgöra ägaren, torde den omständigheten att medlen faktiskt blivit ersatta icke medföra straffrihet. (K. prop. 1923: 201 s. 7.)
