Den här sidan har korrekturlästs
47
Förmögenhetsbrottens allmänna kännetecken.

Detta uttalande av justitieministern torde uttrycka den uppfattning, som numera oomstridd råder i rättstillämpning och doktrin. En kassör har sålunda, för att taga ett exempel, dömts till ansvar för förskingring, då vid revision kassabehållningen visserligen stämt men det befunnits att han tidigare haft brist i kassan (NJA 1938 s. 247). Ståndpunkten torde förtjäna företräde framför den motsatta, eftersom den bättre tillgodoser kravet på likhet inför lagen och dessutom bringar reglerna om förskingring till överensstämmelse med vad som otvivelaktigt gäller om stöld.

I sådana fall, där någon mottagit penningar under redovisningsskyldighet men icke är förpliktad att hålla medlen avskilda, kan enligt

gällande rätt förskingringsansvar icke ifrågakomma men väl under vissa förutsättningar ansvar för trolöshet mot huvudman. Eftersom mottagarens förpliktelse här icke avser just de penningar som han mottagit, kan ansvar icke inträda blott för att han sammanblandar dem med sina egna medel eller tillgodogör sig dem på annat sätt. Det kräves därutöver, att hans förfarande är till skada för huvudmannen. Om denne lider förlust genom den redovisningsskyldiges förfarande, kunna emellertid förutsättningarna för straffbarhet vara uppfyllda, även om förlusten sedermera skulle bliva täckt. l motsats till vad händelsen i allmänhet är beträffande stöld och de nyss berörda fallen av förskingring erbjuder det emellertid i dessa fall mången gång svårigheter att avgöra, när händelseutvecklingen fortskridit så långt att förlust kan sägas hava inträtt. Ofta kunna grundade förhoppningar hysas, att huvudmannen, om han blott ger sig till tåls, genom förhållandenas utveckling, såsom omsvängning i konjunkturerna eller andra personers mellankomst, skall kunna få sina penningar åter. Frågan om ansvar bör emellertid icke hållas svävande till dess det, med praktisk visshet, visar sig huruvida den redovisningsskyldiges förfarande slutligen resulterar i förlust. Det är tydligen önskvärt, att det omedelbart sedan den redovisningsskyldige förövat den ifrågavarande handlingen kan fastställas huruvida denna medför straffansvar. I praxis har också en person, som under redovisningsskyldighet mottagit penningmedel utan förpliktelse att hålla medlen avskilda och som tillgodogjort sig medlen vid en tidpunkt då han visste sig vara på obestånd, dömts till ansvar för trolöshet mot huvudman oavsett att han sedermera ersatt medlen med penningar som han åtkommit dels genom annat brottsligt förfarande, dels genom lån (NJA 1938 s. 286). Liknande synpunkter böra tydligen anläggas beträffande bedrägeri. Det har redan framhållits, att den omständigheten att en genom bedrägeri tillkommen rättshandling är ogiltig icke hindrar att den anses innefatta skada för den bedragne. Även om avtalet är ofördelaktigt, är det emellertid icke säkert, att affären slutligen visar sig förlustbringande. Det skulle dock vara föga rimligt, om frågan huruvida bedrägeriansvar skall inträda hölles svävande, till dess praktiskt taget varje förhoppning om en lycklig utgång av affären vore ute. Naturligare är att frågan huruvida rättshandlingen är sådan att bedrägeriansvar skall inträda i princip anses möjlig att besvara så snart rättshandlingen är företagen. Det får därvid ankomma på ett