vissa fördelar, framför allt på den grund att i en fristående lag om förmögenhetsbrott för dessa brott gemensamma frågor skulle kunna behandlas i en avdelning för sig. Emellertid synes värdet av en enhetlig strafflag vara ännu större. Då kommittén icke funnit något avgörande hinder mot att bereda den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott plats inom den nuvarande strafflagens ram, har kommittén givit sitt förslag formen av ett förslag till ändring i vissa delar av strafflagen. Förslaget innebär, att 20–23 kap. skola erhålla helt ny lydelse och 24 kap. upphävas. Härav föranledas åtskilliga följdändringar i såväl övriga delar av strafflagen som andra lagar och författningar. Att vissa i nuvarande 22 och 24 kap. behandlade brott, som kommittén ansett icke vara förmögenhetsbrott, införts i de sammanhang dit de ansetts närmast höra, har redan påpekats i redogörelsen för kommitténs arbetsuppgifter. Den här följande framställningen kommer i huvudsak att avse endast de brott, som enligt kommitténs förslag skola upptagas i 20–23 kap. Kommittén vill till en början redogöra för hur brotten fördelas på dessa kapitel, alltså för frågan om förmögenhetsbrottens indelning.
I den nuvarande strafflagen handlar
20 kap. om stöld och snatteri,
21 kap. om rån och utpressning,
22 kap. om bedrägeri och annan oredlighet, däribland även förskingring och trolöshet mot huvudman,
23 kap. om bedräglig, oredlig eller vårdslös gäldenär, samt
24 kap. om åverkan så ock om olovligt jagande eller fiskande; reglerna om olovlig jakt hava dock, som nämnts, nyligen överflyttats till jaktlagen.
Denna kapitelindelning utgör icke något på en enhetlig tankegång
uppbyggt system men ger uttryck för erfarenhetsmässigt grundade
kriminalpolitiska synpunkter. Den nuvarande uppställningen medför väl i vissa fall
olägenheter som det gäller att undanröja men bjuder i andra avseenden
mycket av värde som enligt kommitténs mening bör bibehållas. I fråga om
lagstiftningens yttre uppställning har kommittén därför lagt gällande lag
till grund i större utsträckning än Thyrén gjorde.
Thyrén (Principerna för en strafflagsreform II s. 48–74) tänkte sig förmögenhetsbrotten indelade i dels brott mot särskilda förmögenhetsrättigheter, nämligen mot sakrätter, mot immaterialrätter och mot obligationsrätter, dels ock brott mot förmögenheten i dess helhet. Brotten mot sakrätter behandlas i Thyrén III, varest dock även utpressningsbrottet i dess helhet medtages. De här behandlade brotten äro förskingring, hittegodsdelikt, tjuvnad, rån, utpressning, åverkan samt bodräkt. Såsom brott mot förmögenheten i dess helhet behandlas i Thyrén IV bedrägeri, ocker, trolöshet, ägares kränkning av pant- och retentionsrätt, olovligt försäljande av annans sak samt dubbelkrav m. m. I en tredje huvudavdelning ämnade Thyrén behandla konkursbrotten, med vilka stadgandet i SL 22: 2 p. 3 i vad det avser förekommande av utmätning skulle hava sammanförts (se Thyréns efterl. ant. samt IV s. 22 och 132; jfr Wetter i SvJT 1934 s. 387 f.).
I moderna utländska strafflagar indelas förmögenhetsbrotten vanligen
