Den här sidan har korrekturlästs
56
Förslagets systematik.

som innefatta förtroendemissbruk. Ur denna synpunkt har kommittén sett förskingringsbrottet och därför med förskingring av anförtrott gods sammanfört förskingring av penningar som i och med mottagandet övergått i förtroendemannens ägo. Andra former av förtroendemissbruk hava i samma kapitel kriminaliserats som trolöshet mot huvudman. I övrigt har kommittén till detta kapitel hänfört ej blott förtroendemissbruk utan även missbruk av egen maktsfär' i sådana fall, då sysslomannaskap eller annat förtroendeförhållande ej föreligger. Sålunda bestraffas här, dock icke som förskingring utan som "olovligt förfogande", olovliga förfoganden över hittegods eller annan egendom, som genom misstag eller tillfällighet kommit i gärningsmannens besittning, alltså missbruk av besittningsförhållande som ej grundar sig på avtal, tjänst eller dylik ställning. Vidare bestraffas i samband med trolöshet mot huvudman men under särskild beteckning, "behörighetsmissbruk".

missbruk utanför sysslomannaskap av behörighet att rättsligt förfoga över annans förmögenhet. Ehuru kapitlet alltså utom egentliga förtroendemissbruk även upptager missbruk av en maktställning, som ej har sin grund i ett förtroendeförhållande av ett eller annat slag, har kommittén ansett sig kunna använda den gemensamma beteckningen trolöshet på brottslighet av här angiven art.

Som missbruk av egen maktsfär kunna också gäldenärsbrotten betecknas. Det typiska för ett gäldenärsbrott är, att gäldenären sviker sin plikt att tillvarataga sina borgenärers intressen. Man kan här med fog tala om missbruk av egen maktsfär, men i motsats till trolöshet äro gäldenärsbrotten icke kränkningar av förpliktelser i särskilt angivna rättsförhållanden utan brott mot den hänsyn en gäldenär är skyldig sina borgenärer överhuvud. Gäldenärsbrotten hava därför ej upptagits i det allmänna trolöshetskapitlet utan i ett kapitel för sig.

På detta sätt har kommittén kommit fram till en indelning av förmögenhetsbrotten i fyra kapitel, nämligen


20 kap. om stöld och rån; så ock om egenmäktigt förfarande;

21 kap. om bedrägeri och dylik oredlighet; så ock om utpressning och ocker;

22 kap. om förskingring och annan trolöshet; samt

23 kap. om gäldenärsbrott.


Som synes skiljer sig denna indelning från den gällande rättens i huvudsakligen tre avseenden. Nuvarande 21 kap. om rån och utpressning har uppdelats på det föregående och det efterföljande kapitlet; rån har förts till stöldkapitlet och utpressning till bedrägerikapitlet. Vidare har nuvarande 22 kap. delats i två; bedrägeri och liknande brott bilda 21 kap., förskingring och trolöshet mot huvudman 22 kap. Slutligen har nuvarande 24 kap. bortfallit och de där behandlade åverkansbrotten inordnats i 20 kap eller, såvitt de icke innefatta besittningskränkning, i 22 kap.

Den av kommittén gjorda indelningen torde i sin mån vara ägnad att tillgodose det inledningsvis berörda önskemålet om brottens uppdelning efter brottslingstyper. Så förutsätta tydligen de i de båda första kapitlen behandlade brotten, angrepp å främmande maktsfär, i genomsnitt mera aktiva